Att våga stå för vad som är rätt och fel är viktigt av både moraliska och etiska skäl. Vid några tillfällen har jag trotsat min egen feghet och hävdat att någon handlat fel. Jag tänkte ge några blygsamma exempel på hur det gick
Ex 1
Jag kliver på pendeltåget vid Jakobsbergs station. Det är halvfullt med folk i tågvagnen men så ser jag en ledig plats. Mitt emot sitter en tonårsgrabb. Han har satt sina fötter mot kanten på soffan mitt emot (med skorna på). Min första impuls är att sätta mig någon annanstans men så tänkte jag ” varför ska jag det. Han får torka rent sittdynan innan jag sätter mig”. Jag går fram, blänger på honom och säger ” Kan du vara så god och torka av sittdynan så jag kan sätta mig.”
Han blänger tillbaka och tar demonstrativt ner fötterna och säger ” Det finns ingen smuts där”. Då ser jag att han hade haft en broschyr att ha skorna på. Jag skruvade på mig och klämde till med att säga ” Men du sitter väl inte med skorna på och använder sofforna hemma som fotstöd” (lite fostrande måste jag ju få vara). Han svarar ” Det ska du skita i och förresten så har jag inte smutsat ner sittdynan”:
Jag svalde förtreten och satte mig.
Under färden satt vi och blängde surt på varandra och jag önskade att jag satt mig någon annanstans.
Ex 2
Denna gång satt jag också på pendeltåget och var på väg till Sundbyberg. Bakom mig satt två tonårstjejer. Jag hörde hur två jämnåriga killar satt och pratade om att tjejerna satt och klottrade. Jag lyssnade och mycket riktigt hörde jag skrapet från tuschpennorna och tänkte att nu jävlar. Jag vände mig om och fräste ” Sluta klottra! Vet ni inte att det är att vandalisera”.
En av tjejerna säger ” Vá snackar´ru om. Vi klottrar inte alls.” Så visar hon upp papperet hon skrivit på. De har bara använt ryggstödet på soffan som underlag. ”Fan också”, tänkte jag och önskade mig bort därifrån och svarade ”okej då.” . Hu så pinsamt det blev
Ex 3
Denna händelse inträffade på Kallhälls station när jag var på väg in till stan med min mor och mina döttrar. Spärrvakten hade skällt på två unga killar i 12-årsåldern. De hade ”tränat häcklöpning över biljettautomaterna och han hade kört ut dem från vänthallen. Det struntade killarna fullständigt i. En ung kvinna kom och la sig i det hela och tyckte i princip att spärrvakten skulle hålla käften. Han hanterade det hela (än så länge) hyfsat bra och pratade om att yngre ska respektera äldre. Hon menade att han inte hade någon som helst rätt att bestämma något överhuvudtaget. Hon var minsann en vuxen kvinna som gör som hon vill. Killarna fortsatte att ränna runt. Vi var ganska många som bevittnade dramat. Till sist kunde jag inte hålla mig utan röt till och sa:
”Nu får ni väl ändå ta och ge er. Det här är ingen lekplats. Vill ni leva runt så gör det på en lekplats istället.” Till kvinnan sa jag ” Och du ska respektera vad mannen i spärren säger. Han sköter bara sitt jobb. De där killarna har inte här inne att göra, när de inte kan sköta sig.
Hon svarade något i stil med: ”Jag skiter väl i vad du säger”.
Killarna hade retat upp spärrvakten rejält vid det här laget och var väldigt respektlösa mot honom.
En av killarna kommer fram till mig och påstår att jag har vanhedrat kvinnan och kräver att jag ska be henne om ursäkt. Jag säger till honom att jag inte har något att be om ursäkt för utan att det är de tre som utan rätt har betett sig illa. Det vill den unge pöjken inte se.
Samtidigt som jag står och predikar moral och respekt hör jag en tvärförbannad c a 50-årig spärrvakt stå och hota killarna med stryk, att de ska dra åt helvete. Han vräker ur sig en mängd invektiv.
Jag blev helt häpen och sa uppgivet. ”gå här ifrån killar” och gick sedan ut med de mina på perrongen. Bakom mig hörde jag glåporden hagla mellan spärrvakten, killarna och den unga kvinnan och jag tänkte: ”varför kan du inte hålla käften”
Inga stordåd precis men små komiska exempel på när man ”visar musklerna” som fostrande medmänniska och det blir fel.
Related Articles
No user responded in this post
Leave A Reply