För några år sedan var min fru och jag i Marocko och hälsade på hennes bror. Vid ett besök på hans kontor, som ligger på gatuplanet i ett gathörn mitt i Agadir gick en man förbi. Han var förmodligen djupt religiös och hade en slags kåpa på sig och en fez på huvudet. På magen bar han en stor trumma, som han spelade på samtidigt som han sjöng. En kvinnlig läsare tänker kanske; ”Det var som fan: Kan en man göra tre saker samtidigt. Alltså gå, spela trumma OCH sjunga:” Ja … den här mannen kunde det. Det lät inte så vackert men han gjorde så gott han kunde.
Min svåger gick hur som helst ut och pratade med honom och en stund senare stod jag med trumman på magen och en fez på huvudet. I mina händer höll jag en böjd trumstock (Den såg ut som en krok) och i den andra höll jag en blompinne. Trumman hade trumskinn på båda sidorna så man spelade på trummans båda sidor. Min svåger vet att jag spelar trummor och ville skoja lite med mig. Jag såg flinet i hans ansikte när han såg hur överraskad jag blev.
Mannen som hade lånat ut allt tittade misstänksamt på mig och tänkte kanske att jag var en korkad turist som ville bli förevigad på bild. Han vet inte hur rätt han hade;)
Förläget stod jag och funderade på vad jag skulle spela. Förutom min fru och svåger fanns några andra personer inne på kontoret. Utanför låg det ett välbesökt café så publik fanns det.
Jag kommer aldrig att glömma minen på trumägaren när jag började spela. Seriefiguren gråben dök upp i minnet och jag såg hur käken föll ner i golvet samtidigt som ögonen stack ut en decimeter och jag undrar vad han tänkte när han hörde att jag kan spela trummor. Det blev funkigt i stil med Tower of power.
När chocken hade släppt halade han efter en stund fram ett rytminstrument med en massa små cymbaler och vi började jamma. Folk började strömma till och det blev fler och fler som stod och diggade och dansade.
Jag ville skoja lite med mannen så jag började frasera i tretakt och femtakt för att se om han hängde med. Han stod där och svettades och hakade på så gott han kunde. Det svängde finfint och publiken började digga med i våra rytmer.
Café-personalen uppskattade inte våra högljudda rytmer och kom in på kontoret och bad oss att sluta spela. Vi fick rungande applåder av den dansande publiken, som inte ville att vi skulle sluta spela.
När vi var klara gick trumägaren och en man i ”publiken” fram till mig och föll i bön. Jag fick en välsignelse av dem. Sedan krängde han på sig trumman och gick ut och fortsatte sin bönesång. Jag undrar vad han tänkte om det hela.
Related Articles
No user responded in this post
Leave A Reply