Så kom den äntligen…
… Clockwork angels. Några smakprov fick alla vi rushfans ta del av när Caravan och Bu2b släpptes som singel inför deras ”Time machine”-turnè 2010.
Det bådade gott och musikaliskt kändes det som en fortsättning på skivan innan”Snakes & arrows”. Mitt förhållande till Rush är numera lite motsägelsefullt, vilket till största delen beror på att jag passionerat har haft ett beroendeförhållande till deras musik i 36 år. För mig är de världens bästa band och jag tycker att de nu är bättre än de någonsin varit. Jag upptäckte Rush när 2112 släpptes 2112 blev en fortsättning på idèn med ett concept som delvis startade med By Tor & the snow dog och The fountain of lamneth. Sedan kom skivorna A farewell to kings och Hemispheres och eposet cygnus x-1, som delades upp i två berättelser; en på vardera skiva.
Med inträdet i 80-talet blev de mer sångorienterade och låtarna blev kortare och mer komprimerade, givetvis med några undantag. 1981 kom Moving pictures, vilken av många anses som det ultimata rushalbumet. De har inte fel. Själv var jag 17 år när skivan kom och jag minns mycket väl när jag hörde Skivan första gången. Jag var helt såld. Med åren har jag haft många sådana upplevelser.
Jag är själv musiker och har penetrerat Rush och Neil Pearts trumspel lika länge som jag har spelat trummor och är väl bevandrad i hans musikaliska karriär. Mitt problem med Rush (om det är ett problem;) är att alla de här fantastiska låtarna från deras karriär har följt mig under 36 år. Många av deras ”hits” har jag lyssnat sönder. Det mest välkomnade under Time machine-turnèn var t ex inte att de spelade hela Moving pictures utan att de äntligen spelade The camera eye (och vital signs). De övriga har de redan tjatat livet ur, då de har spelats på i princip varenda turnè. Rush har en otrolig skatt av bra låtar och deras ljudlandskap spänner över en stor bredd. De borde med integritet kunna välja andra låtar än standardlåtarna från ”Permanent waves” och”Moving pictures (för en gångs skull). Rush har många låtar de borde ha spelat live (igen) eller vad sägs om: Hemispheres, circumstances, Jacobs ladder, the analog kid, kid gloves, territories, Second nature, Warpaint, Cut to the chase, Where’s my thing och test for echo för att nämna några.
Det som fascinerar mig med Rush är att jag på olika sätt alltid blir överraskad. De lyckas alltid att hitta nya stigar att trampa på. När Snakes & arrows kom 2007, tycker jag att musiken delvis landade i skivan Fly by night från 1975 men med 30 års musikalisk och manlig mognad i bagaget. Det var på många sätt en fulländad skiva. Clockwork angels fortsätter i samma spår men, i mitt tycke ändå inte.
Conceptalbumet är tillbaka (yes!!!). Jag läste om ett möte som Neil hade med Steven Wilson i Porcupine tree och hur han med deras album The incident pekade finger åt hela musikvärldens tanke med att lansera hitlåtar.
Kanske födde det delvis tanken med ett conceptalbum. Hur som helst tycker jag att cirkeln har slutits ytterligare med Clockwork angels. Det känns angeläget att sätta sig in i själva berättelsen för att få hela upplevelsen av skivan. Ljudmässigt drar jag paralleller till Snakes och de svulstiga albumen Power Windows och Hold your fire. Skivan är lysande i mitt tycke och idèn med att ta med en stråkorkester på sin kommande turnè, väcker stora förhoppningar om att de äntligen ska spela Loosing it från Signals live. Textmässigt drar jag paralleller till andra rushlåtar. I låten The garden sjunger Geddy Lee: the measure of a life is a measure of love and respect. So hard to earn, so easily burned, vilket är så sant. Associationerna till Voltaires bok om Candide framgår tydligt men jag gör även kopplingar till låtarna Entre nous, Red Barchetta, Limelight, Open secrets, Animate, Everyday glory, Ghost rider, How it is, Armor & sword och Spindrift och innebörden i de texterna. Det finns nog fler exempel. Lyssna gärna på mina exempel och följ med i texterna. Sätt efter det på Bu2b, Bu2b2, Wish them well och The garden och fundera över ditt eget liv och hur det har artat sig. Själv tycker jag att det är en stark upplevelse hur de lyckats fläta samman text och musik och ibland är tårarna inte långt borta.
Jag har ännu inte fått ihop berättelsen helt och ser fram emot att läsa Kevin J Andersons bok ”Clockwork angels” när den släpps i september. Rush:s musik är inte lätt att smälta för den oinvigde och det är lätt att döma för tidigt. Musiken behöver några lyssningar för att träda fram men Rush har släppt en alldeles lysande bra skiva.
Se till att skaffa den och en biljett till konserten i antingen Helsingfors eller Sölvesborg (eller varför inte båda). När de ställer sig på scenen på Sweden rock festival är det på dagen 36 år sedan de ställde sig på scenen på Göta lejon och jag som 13-åring såg och hörde dem spela merparten av ”All the Worlds à stage” och Xanadu. Det var finalen på deras första turnè i Europa och efter konserten åkte de till Wales för att spela in ”À farewell to kings”. Blir nästa års Europaturnè månne deras sista?
Related Articles
No user responded in this post
Leave A Reply