När stigen delar sig

Bejakande gläntade jag på ditt kistlock och stanken från din själs sargade grottor slog mot mitt ansikte. Resolut grävde jag med mina bara händer i din dynghög efter dina gnistrande pärlor; de som skulle besanna mig. Likt en lysten örn med bruten vinge satte du trånande klorna i mitt hjärta. Smärttoner ljöd ur mitt bröst och pulsen slog med dova slag av förstämning i takt till min strupes blödande fontän. Vi möttes i Eden på kanten till Valhall. Som soldater stod vi rustade i vårt kärlekskrig och du fick mig på fall. I bönen om nåd hukade jag mig under domens bila. Du, Amors bödel som såg på mig med förakt slog följe och red bredvid mig på dina höga hästar under min tusenmilavandring. Med begäret som boja och bakbundna av omständigheter, skramlade vi med nycklarna till våra hjärtan; våra portar till paradisets lustgård. I gnistrande sol på en fager äng vid näset sattes våra hjärtan i brand. Där berusades vi av illusionen med både famn och skrev blottade för varandra…

… men kompassen pekade fel och i vämjelse blev vår borg med tiden lagd i ruiner..