I vårt inre tempel finns en labyrint.
Där släpper vi in varandra,
för att urforska vår gåtfullhet.
Portarna till våra slutna rum försöker vi bända upp.
Vi vet ingenting och kan inte utläsa något.
Av förtröstan snirklar vi hoppfullt runt
efter något som berör och känns helt.
Det outtalade svävar runt ogripbart och osynligt.
Gåtorna står obesvarade och väcker ambivalens.
Obemött, missförstådd och härsken,
sätter du dig plötsligt till doms över mig…
…och förstummad…
… ryter jag tillbaka till dig i min tystnad.
Orden göms undan.
Oförståddheten skaver i sin stilla bedjan
efter barmhärtighet.
Jag värjer mig mot det ointagliga,
och vill så gärna höra till,
grunnandes över åthävor och genmälen
tar jag av insikt bladet från min mun.
Jag säger mitt hjärtas mening…
… dörren till mitt innersta står på glänt,
och jag lämnar ut lite till av mig själv.
Sårbarheten ligger blottad framför dig.
Med den kan du göra vad du vill…
…Då möter du mig med tystnad…
…och som en skugga står jag osedd framför dig,
med min ordlösa vädjan efter din famn.
Fjättrad i mig själv önskar jag att du såg mig.
Istället vänder du mig ryggen.
Längtan värker bakom blanka ögon
hos en ensam själ i världen.
Och lågorna falnar sakta från ljuset,
som brinner inombords.
Kanske är det så kärlek långsamt dör…
… i tärande och isande tysthet.
Related Articles
No user responded in this post
Leave A Reply