Frostnupen står den röda rosen rakryggad i gryningens brytpunkt.
Blekgula solstrålar lyser upp den florsockrade grönskan i dystert novemberljus.
En vindpust manar älvdansen att till trolltoner fly natten.
Sommarens tårar dröjer kvar och gnistrar stillsamt på rosen.
Ståtlig och grann står den omsvept av jordens andetag, som anfått motar mörkret bort mot fjärran.
Vilsamt påminner naturen om svunnen blomsterprakt, då doft av Kaprifol skänkte välbehag och tröst.
Bortom skogsbrynets dunkla skugga hörs bäckens porlande, när vattnet slingrar sig mellan tall och gran.
Näcken sitter huttrande på en mossklädd sten och gnider sin fiol.
Trånande efter sin kvinnas barm lyser åtrån i hans ögon.
Han höjer sitt vinglas och ropar gutår min skönhet.
Kom i min famn och möt det liv som ska återuppstå i lustgården.
Skapelsen omsluter dem, när de i älskogen sjunker till botten i bäckens skreva.
Morgonbrisen viskar sin kvidande längtan i köldens obarmhärtiga grepp.
Förlorad och trollbunden av fägring omfamnar Näcken sitt viv och de drunknar i vällust.
Pulsen går het när Magnolians röda läppar omfamnar ståndaren och cirkeln sluts i lust och kärlek.
I en rysning av välbehag blir jag varse det liv som kommer.
Fatta nu glaset och sjung i förtröstan över att ljus alltid följer på mörker och driver den på flykt.
Related Articles
No user responded in this post
Leave A Reply