Henrik vaknade kallsvettig och satte sig upp i sängen med bultande hjärta och muskler på helspänn. Allt var diffust och det han drömt försvann ner i hans undermedvetna i suddiga konturer. En dag skulle allt hemsöka honom igen, när sanningen hann ikapp honom. När han vaknat till, andades han ut och tryckte på strömbrytaren till sänglampan. Till sitt förtret märkte han att det var strömavbrott. Henrik trevade sig fram mot dörröppningen, för att besöka toaletten. I mörkret slog han i stortån hårt i tröskeln, svor till och lyfte upp benet och hoppade runt på det andra. Dessvärre såg han inte byrån i hallen utan slog i knät i ena hörnet samtidigt som han tappade balansen. Reflexmässigt fick han tag i en jacka som hängde på en galge i hatthyllan. Hyllan lossnade från väggen och en cykelhjälm träffade honom i huvudet. Med ett brak föll både Henrik och hatthyllan. Yr och medtagen, låg han på golvet och kved högt en stund innan han mödosamt kröp till toaletten. Väl tillbaka i sängen, en stund senare, sträckte han på sig och drog täcket över sig.
Från lägenheten ovanför hördes ett grälande par och i köket droppade kökskranen. En stund efter han somnat om, kom strömmen tillbaka. Sänglampan lyste honom rakt i ögonen och klockradion satte igång. Ur högtalarna hördes hur en präst predikade. Det var P-1, som sände en morgonandakt. “Gud sade, varde ljus och det blev ljust, hördes prästen”. Henrik slet ut kontakten ur vägguttaget. Smaken av gammal öl, var påtaglig. Han hade endast ett svagt minne av att han varit ute och kommit hem sent. I övrigt mindes han ingenting. Kroppen kändes som bly och det var som om en tät morgondimma hade letat sig in i huvudet. Täcket hade han skakat av sig i sömnen och det låg på golvet bredvid sängen. Huttrande sattes fötterna ner på det kalla golvet. Lederna i knäna knakade och ryggen värkte när han reste sig.
Lägenheten var liten och han hade gjort det enkelt för sig vid flytten från Gävle. När Beate, hade flyttat från den gemensamma lägenheten, ordnade han en lägenhetsloppis och lyckades sälja det mesta. Det som blev kvar slängdes i grovsoprummet. Endast ett par flyttkartonger följde med till den nya lägenheten. Väl inflyttad, köptes bohag billigt på Blocket och den nya lägenheten blev med tiden inredd. Han tänkte på Beate och deras forna lycka. Han skälvde till och blev kall i själen
Obehaget släppte efter en stund och Henrik öppnade fönstret, för att vädra ut den tunga instängda luften. Några dammtussar blåste iväg på golvet när oktoberluften svepte in. Genom fönstret syntes Tingvalla centrum sakta vakna till en ny dag.
Några grönsakshandlare packade upp inför dagens kommers och en sopbil kröp sakta fram. En sopgubbe hoppade ur bilen och tömde papperskorgar.Några lyktstolpar vajade i vinden och ljuset från dem speglade sig i den regnvåta stenbeläggningen. Han såg människor jäkta iväg mot pendeltågsstationen. Rött verkade vara höstens modefärg. Det kunde han se, när de passerade gatlyktorna.
Ljuset från taklampan speglade sig i fönsterglaset och blicken fastnade på mungiporna. Han såg de svarta ringarna runt ögonen och kom att tänka på Alice Cooper. Det ansiktet hade inte skrattat på länge.
På köksbordet stod stekpannan med hälften av pytt i pannan kvar. Kniven och gaffeln låg kvar i pannan. En tom ölburk låg omkullvält och en skvätt öl syntes på bordet. En pappkasse skvallrade om otaliga hamburgermeals En annan var packad med tomma ölburkar. Kvällarna hade med tiden blivit allt svårare att ta sig genom utan att få i sig åtminstone fyra burkar starköl. Igår blev det åtta.
Ett besök på vågen häromdagen visade att han hade ökat 20 kilo i vikt på ett år. Det mesta i tillvaron hade gått utför det senaste året. Ekonomin var i botten. sjukfrånvaron var hög. Han hade fått en varning på jobbet och ett obefintligt socialt kontaktnät hade med tiden blivit effekten av ett miserabelt liv. Folk undvek honom. Kroppen började protestera allt mer och han förstod att det kunde sluta illa.
Henrik insåg att han hade nått botten och att det var dags att rycka upp sig.
Sedan en tid träffade han, på inrådan av arbetsgivaren en psykolog. Relationen med Erika, som hon hette, var bra och hon var lätt att öppna sig för. Hon såg hans potential. Tillsammans pratade de igenom det liv han levt och han fick sakta upp ögonen för den man som en gång varit en fin äkta make och en bra pappa. Han var högutbildad och hade varit: driven, ambitiös och målmedveten. Var hade denna sympatiska man tagit vägen? Var ifrån kom all vrede? Hur kunde en människa köra så totalt vilse i livet och plötsligt leva sitt liv som en skuggfigur? Henrik hade vid 57 års ålder gott om livserfarenhet och hade arbetat som socionom i 30 år. Erika hade fått honom att inse att allt höll på att rasera. Hon hade ställt den provocerande frågan: “Vill du leva ditt liv i självömkan och supa bort det Henrik?”
Om tre timmar skulle de träffas och äta lunch. “Hon kan ju inte se mig i det här skicket”, väste han högt och skakade på huvudet. Efter en välbehövlig dusch gick Henrik ut i köket för att fixa frukost. Duschen hade gjort honom gott och tanken på Erika väckte både en längtan och förhoppning. Det pirrade till i magen och benen. Han knäppte på Mix Megapol och spelade luftgitarr till Van Halens låt “Jump”. Utanför fönstret började solstrålar bryta igenom molnen. Han följde en stråle som knivskarpt skar igenom det dunkla ljuset i köket. För ett ögonblick var det som att betrakta´ ett verk av Vilhelm Hammershöi.
Kylskåpet var i det närmaste tomt och det fanns bara mjölk, några gamla ägg, apelsinmarmelad och bregott. I skafferiet hittade han en påse vetemjöl. “Okej, det blir till att grädda lite pannkakor,” mumlade han, tog fram ägg, knäckte ett par, hällde i en degbunke och vispade. När han öppnade mjölpåsen upptäckte han att den var full med mjölbaggar. Henrik mätte upp mjölet; hällde ut det på en tallrik och plockade, med hjälp av en tesked bort mjölbaggarna. Han hällde i resten av ingredienserna och vispade ihop smeten. Pytt i pannan skyfflades ner i soppåsen. Sedan diskade han ur pannan och satte den på spisen. Åtta pannkakor blev det till sist. Han öppnade kylskåpet, tog ut marmeladen och ställde den på bordet. Han satte på varmvattnet i kranen, tog fram Nescafé och hällde i tre teskedar i en mugg, som fylldes med varmt kranvatten. Väl till bords åt han snabbt upp pannkakorna och sköljde ner dem med ljummet kaffe.
Femton minuter senare mötte han grannen i trappan på väg ut genom porten. Susanne hette hon och var en mycket trevlig och stilig kvinna. Hon hade en tillgiven schäfervalp, som med viftande svans hälsade på honom samtidigt som han bytte några ord med Susanne. Gnolandes på en melodi gick han med lätta steg mot pendeltågsstationen.
Efter 45 minuter, klev han av vid Skanstulls tunnelbanestation. Perrongen var full med människor i rörelse. På Ringvägen var trafiken tät och flanörer var ute och letade efter ett lunchställe. Solen sken blekgult och några lätta moln flöt fram på himmlen. Luften var hög och klar, Han vek in på Götgatan och hade en kort promenad på ett par kvarter till Erikas mottagning. Då ringde telefonen.
- Hej är det Henrik Hellgren jag talar med?
- Eh, ja det är det. Vem är du?
- Jag heter Jörgen Almgren och är kollega till Erika Thulin. Hon har inte kommit till jobbet idag och svarar inte i telefon. Därför ringer jag och ställer in alla inbokade sessioner.
- Åh vad tråkigt att höra. Jag är nästan framme vid mottagningen. Vet du något om varför hon inte har kommit?
- Jag kan vet inte men återkommer gärna till dig så snart som möjligt och bokar in en ny tid.
- Det var väldigt olyckligt. Samtalen är viktiga för mig och min sjukskrivning tar slut om två veckor. Jag vill gärna ha en tid så fort som möjligt.
- Jag ska se vad jag ska göra. Kan vi säga så så länge?
- Okej. Jag har väl inget alternativ. Tack så mycket då.
- Tack själv och ursäkta att det ställer till besvär. Hej då.
- Hej.
Husfasaderna gick i gråa nyanser och solen försvann bakom molnen. Trafiken var fortfarande tät men han kände sig fångad i en glasbur och det omgivande stadsbruset kändes avlägset. Endast kroppen var på Götgatan. Han passerade Pressbyrån,fick syn på en löpsedel och hajade till.
“Kvinna brutalt misshandlad till döds på väg hem från jobbet”
Henrik skälvde till och blev stel i hela kroppen. Han gick in och köpte Expressen och satte sig på en parkbänk en bit bort och läste om den brutala misshandeln. Polisen misstänkte att det var ett svartsjukedrama. Det var som att han omslöts av ett cumulusmoln. Allt runt omkring honom blev i ett trollslag diffust och suddigt. Allt omgivande liv kändes avlägset. Telefonen brummade till och han plockade fram den. I övre vänstra hörnet blinkade meddelandelampan. Det var ett SMS.
“Hej Henrik
Jag var tvungen att hjälpa min syster, som har hamnat i knipa. Därför kunde jag inte träffa dig idag som vi bestämt. I morgon är jag tillbaka på jobbet och tänkte att jag kan återkomma till dig. Vad säger du om det?”
Med lite fumliga fingrar, svarade han:
“Det är helt okej.”
Han andades ut och kände sig lättad men efter en stund kom olustkänslorna tillbaka och mardrömmen från natten svepte förbi i hans minne. När han någon timme senare närmade sig porten hemmavid, såg han en polisbil, som stod utanför porten. En polisman klev ur bilen och mötte honom.
- Heter du Henrik Hellgren?
- Ja, det stämmer, svarade han.
- Har du varit gift med Beate Hellgren?
- Ja, det stämmer. Hur så, har det hänt något?
- Ja det har det och vi skulle vilja att du följer med till polisstationen så att vi kan prata i lugn och ro.
Mardrömmen gjorde sig gällande och plötsligt gick det upp för Henrik vad som hänt kvällen innan. Han gick fram till polisbilen, öppnade bakdörren och satte sig ner i baksätet.
- Det var jag som slog ihjäl henne; Beate alltså.
Related Articles
No user responded in this post
Leave A Reply