Tiden tickar framåt i sakta mak och livet ger oss nog av sitt.
Ingen skonas när det sliter och drar i livets sköra tråd.
Det skälver till när vi slungas ut i ovisshet.
Vi sitter i en båt som driver för vinden.
Och utan åror möter vi stormens öga.
Han satte nyckeln i låset, tryckte ner handtaget för att öppna dörren. Då det inte gick förstod han att polislåset var låst. Det isade till inombords och Johan skälvde till. Ingen var hemma. Med bultande hjärta gick han in i hallen och tog av sig skorna. Han brydde sig inte om att tända utan gick direkt ut i köket. Där låg en lapp på köksbordet. Mor hade åkt in med far till sjukhus, stod det. Hon skrev också att hon skulle komma hem på morgonen så Johan behövde inte oroa sig. ”Klart som fan att jag är orolig”, tänkte Johan. Fars mage hade krånglat under en tid och vållat honom stora besvär.
Johan var trött efter lördagens begivenheter och det var nu tidig söndagsmorgon. Han och några kompisar hade suttit hemma hos Per och tittat på filmen ”Omen”. Johan tyckte att den var otäck och den lämnade en kuslig känsla efter sig. Efter lite bestyr i badrummet, gled han in under täcket med huvudet sprängfyllt av tankar. Efter en stund sjönk han in i en drömlös och orolig sömn. Johan vaknade vid elvatiden, klev raskt upp och gick ut i köket. Där satt mor med en stor kopp kaffe. Hon var askgrå i ansiktet och tittade på honom med glansiga och trötta ögon.
– God morgon! Hur är det med far?
– Han hade så ont i magen att han låg och kved sig och var alldeles genomsvettig. Jag pratade med sjukvårdsupplysningen och de tyckte att det var bäst att han fick komma in på sjukhus för observation. Ambulansen var här vid halv ett i natt och hämtade oss för färd in till S:t Göran. Jag ska ringa till sjukhuset och prata med en läkare senare idag så vi får veta hur det blir framöver.
– Kommer vi att kunna hälsa på honom?
– Jo då men det kanske inte är någon idé att åka dit idag. Han fick sömntabletter och i eftermiddag ska de ta prover. Vi får avvakta och höra vad de säger på sjukhuset först. Hade ni trevligt igår förresten?
– Jo… det var trevligt. Vi tittade på film och vräkte i oss mat och godis så det var bra men det är svårt att känna någon riktig glädje för någonting just nu. Jag ser ju hur far bara blir sämre och sämre, sa Johan med darrig röst.
Mor pratade med sjukhuset senare på dagen och de bestämde att hon skulle åka in till far på måndagen. Johan bestämde då att han skulle besöka far på tisdag.
– Vi ska ta oss igenom det här tillsammans mor. Hur jobbigt det än är.
– Ja, vi har inget val. Det måste gå.
Hon brast i gråt och de höll om varandra. De hade genomlevt sjukdomstiden tillsammans och hade ett stort stöd av varandra.
– Nej, nu måste jag gå och vila. Jag är dödstrött sa hon och torkade bort tårarna.
– Det låter som en god idé. Du behöver sova efter den här pärsen. Jag sticker iväg till replokalen och sätter mig och spelar trummor lite senare men först ska jag ta det lugnt en stund. Hoppas du får lite god sömn.
– Hmm… det blir nog bra, sa hon tankfullt.
Mor gick och la sig och föll snabbt i sömn. Johan satte på sig hörlurar och la sig i sängen och lyssnade på musik.
På tisdagen efter jobbet åkte Johan till S:t Görans sjukhus för att hälsa på far. På vägen dit besökte han en musikaffär. Musiken var ett av hans glädjeämnen i den tid som var. Med raska rastlösa steg gick han på S:t Eriksbron. Under honom glittrade Karlbergssjön och en bit bort skymtade Karlbergs slott. Lite längre fram skulle han ta av till höger in på Fleminggatan. Det blåste och en vindpust rufsade till håret på honom. Han huttrade till. En termometer på en husvägg visade att det bara var ett par plusgrader, trots att det var i början av april. Marken på trottoaren var ännu täckt av grus, som knastrade under skorna.
Snön var sedan en tid borta men små bruna snöhögar, som inte hunnit smälta bort, påminde ännu om den vinter som varit. Glasen på skyltfönstren var matta av vägdamm. Johan var djupt försjunken i sig själv och lade inte märke till trafikbruset och den soliga vårvintern. Solljuset var skarpt och en belöning till alla som klarat av vintermörkret. Ljuset var på väg tillbaka.
En buss tutade för att varna en ouppmärksam cyklist. Cyklisten vinglade till och hötte med näven åt busschauffören. Det kom en räcka med svordomar också och Johan vaknade till av de hårda orden. Han suckade och skakade på huvudet. Livet var som två paralleller. I den ena levde sorg, ångest och förtvivlan ett eget liv. Den var som ett grått filter som tog för sig och knaprade på välbefinnandet. I den andra var det en ständig kamp för att få lite ljus i tillvaron. Allt som gav liv och mening höll han fast vid. Tillbaka i nuet såg han det starka solskenet. Han tog några djupa andetag.
Lite vårkänslor väcktes till liv när han mötte en slank och parant kvinna, som graciöst kom trippande med gungande höfter. Han mötte hennes vackra ögon och log förläget när deras blickar möttes. Hennes svarta lockiga hår virvlade i vinden och hennes gnistrande vita tänder lyste när hon med ett leende gick förbi honom. Det sög till i maggropen. Tagen av hennes fägring, stannade han upp, vände sig om och tittade efter henne. Hon hade också vänt sig om och gav honom en slängkyss innan hon skrattande gick vidare. Johan kände att det fanns lite ljus i tunneln trots allt.
Dryga året hade gått sedan far fick beskedet. Efter en noggrann läkarundersökning och röntgen hade man hittat en cancertumör stor som en femkrona på grovtarmen. Metastaser hade också spridit sig till levern. Allt kom som en chock för hela familjen.
För fars del kom en tid av regelbundna besök på sjukhus för provtagningar. Tumören på grovtarmen kunde man ta bort men det fanns en osäkerhet om huruvida man kunde behandla metastaserna på levern. I familjen hade de sett hur han blivit djupt deprimerad och i resignation sakta tvingats att acceptera att cancern besegrade honom.
Om drygt sex veckor skulle hans syster Anna komma tillbaka från sin resa till Australien. Hon skulle resa via Bombay, där hon skulle stanna i tio dagar innan hon kom hem. Han tänkte på hennes beslut att resa. Han mindes att hon mådde dåligt. Johan saknade henne enormt mycket. Han bävade inför tanken på hur Anna skulle reagera när hon återsåg far. Han var nu svårt märkt av sjukdomen och hade magrat mycket sedan hon åkte i januari. Frågan var om hon skulle hinna hem innan…
Johan hade under fars sjukdomstid levt i ett gungfly. Nu gick han på Fleminggatan och åt en falafel, som inköpts i ett gatukök. Hoppet hade sedan länge övergivit honom och han förstod att dagarna var räknade. Far hade vetat det länge.
Nu var han inlagd på sjukhus igen. Han var uttorkad och aptiten obefintlig. Sjukhuspersonalen hade fått sätta in vätskeersättning via dropp när han lades in. Det hade blivit många besök på S:t Göran det senaste året. Johan återkallade minnet när de hade fått beskedet i början av maj förra året att cancern var obotlig och hur tillvaron skälvde till. Allt blev som ett töcken och det tog flera veckor innan vardagen började fungera normalt. Komplikationer efter operationen och lunginflammation såg till att minska på den nu utmätta tiden. En storm hade tornat upp som hela familjen måste ta sig igenom. De skulle kastas runt i en båt utan åror på ett virvlande hav och hur de än höll i varandra, skulle far inte finnas med när vinden mojnat, hur hårt de än höll honom i handen.
När Johan gick in genom dörrarna till sjukhuset högg det till i maggropen och han mindes när han passerat samma entré tio månader tidigare. Då var far nyopererad och alla i familjen visste att han var obotligt sjuk. Allt som då låg framför låg nu bakom med mycket av besannad bävan. Innan operationen var det bara storebror Stefan som visste. Far ville ha det så. Johan gick fram till hissen och någon minut senare stod han uppe på vårdavdelningen. Han gick in i korridoren och in i sal fem. Doften av sjukdom var påtaglig. ”Är det ångesten som luktar”, tänkte Johan. Han såg också patienter som försökte att hålla skenet uppe, trots att deras ögon sade något annat.
Far låg i sjukhussängen och sov. Gud vad mager och tärd han var. Håret var rufsigt, Kinderna var insjunkna och kroppen ”försvunnen”. Det var bara hans uppsvällda mage som stack upp som en bulle under täcket. Johan gick fram och smekte honom försiktigt på kinden. ”Lilla far”, tänkte han samtidigt som han satte sig på en stol. Försiktigt tog han fars hand och höll om den. Känslan var tung och sorgsen. Far vaknade och tittade med blanka ögon på sin son. Han log matt och sade:
– Jaså du är här Johan.
– Ja jag ville så gärna komma hit och träffa dig. Det känns så tomt när du inte är hemma.
– De har ökat på dosen med morfin så jag har ingen värk nu. Det var skönt att få hjälp med förstoppningen också. Magen har inte fungerat bra alls sedan operationen. Kanske hade det varit lika bra att ha fått en stomipåse istället.
Johan mindes alla de gånger far inte hade hunnit till toaletten när det trängde på. Han var så frustrerad över det här och led av att magen inte fungerade.
– Jag var på Birka musik och köpte en puka innan jag kom hit.
– Jaså du, men har du inte trummor så det räcker, sade han och log.
– Det stämmer nog, sade Johan eftertänksamt.
Han tog fram trumman och visade den.
– Vad liten den är.
– Ja det är en sextums konsertpuka. Jag älskar ljudet i den.
– Jag minns hur nervös jag var när ni spelade på Fasching förra året och radion var där och sände. Mor och jag satt som klistrade vid stereon hemma i vardagsrummet och lyssnade på er. Vad hette programmet ni spelade i? ”Vem visste då vad som komma skulle”, tänkte Johan.
– Hm… Gästspel hette programmet och det var P3 som sände. Det var en mäktig upplevelse, Fasching var knökfullt. Det var säkert 400 personer där, sade Johan.
Han tittade ömsint på far. ”Undrar hur länge han har kvar”, tänkte han och det sved till bakom ögonen. Tankarna vandrade i tiden tillbaka till barndomen och de gånger han hade varit på Åland med far och Anna. Det var ljusa minnen med kärlek och gemenskap. Tryggheten i att få växa upp med både mor och far hade också varit självklart. De hade alltid funnits där. Hela familjen hade en speciell relation till Åland. Han satt tyst en lång stund och mindes. Det var som en tyst överenskommelse dem emellan att inte prata om det smärtsamma. Far hasade sig mödosamt upp i sängen. Ansträngningen syntes i ansiktet.
– Du var med mig första gången jag var på Birka musik. Kommer du ihåg det? Vi köpte ett par trumstockar, en övningsplatta och en trumbok. Tänk att det är 14 år sedan, sade Johan för att bryta tystnaden.
– Jo då jag minns, svarade han tyst.
Han tittade bort. Det fläktade från fönstret, som stod på glänt. Gardinerna fladdrade lite och mellan persiennlamellerna såg man den tynande kvällssolen. De vita väggarna och det kalla ljuset från lysrören, gjorde miljön steril och tråkig. En syster kom in i salen för att kolla hur det stod till. Vi fick veta att det skulle serveras lax med dillsås till middag. Hon skojade med oss och alla skrattade lite tillgjort. Pia hette hon och var artig men flegmatisk och lite distanserad. När hon hade gått, blev det tyst. Johan tittade på far, som låg och stirrade i taket.
– Johan. Inte behöver du sitta här för min skull. Jag är ändå inte till någon glädje i det skick som jag är.
– Men jag kom hit för att jag vill vara här, sa Johan med ett bultande hjärta.
– Det var omtänksamt av dig, sade han och log matt.
Han hade tidigare berättat om sin ambivalenta relation till sin mor och om sin fader som hade dött innan far föddes. Johans farmor var död sedan många år. Som änka och ensamstående mor till två söner, hade hon haft det tufft i sitt liv. Far hade haft svårt att värja sig mot sin känslomässiga bindning till henne under hela deras gemensamma liv.
Det hade satt djupa spår hos honom. Inga av hans barn skulle behöva känna samma krav och skuld som han hade upplevt. Förmodligen var det så far kände nu, tänkte Johan. Han ville inte ligga någon till last. Efter en stund kom Pia in med maten och hon hjälpte far att sätta sig upp. Han satt och petade i maten och åt bara lite grann.
– Ingenting smakar något längre. Aptiten är borta, sa han
Johan försvann åter bort i tankarna en stund och tänkte på när Anna kom hem från Tyskland till julen för några år sedan. Hon arbetade då som au pair i Stuttgart. Han mindes hur far hade visat sig från sin bästa sida, skojfrisk som han var. Då var han en till synes kärnfrisk man. Var det verkligen så?
Han tänkte på sina halvsystrar Mia och Karin. Det hade gått upp för honom hur frånvarande far hade varit för dem, efter skilsmässan från sin första fru. Johan visste inte så mycket om omständigheterna men han insåg att de inte hade haft samma far som han, trots att det var samma man. Pia kom in i salen igen och såg tallriken med maten.
– Vill du inte äta mer. Du har ju knappt rört maten, sade hon vänligt.
– Nej tack det får vara bra så, svarade far.
Hon tog tallriken, log överseende och gick ut ur salen.
De satt i talande tystnad och deras blanka ögon möttes. Tårarna rann stillsamt på insidan, osynliga för omvärlden. Besökstiden var snart slut och det var dags för Johan att gå.
– Vet du när du får komma hem?
– Nja, eventuellt kommer jag hem i övermorgon.
– Jag hoppas du får komma hem då. Det känns bättre att du är hemma så att vi kan rå om dig istället mor och jag.
– Det var snällt sagt Johan. Jag vill så gärna vara hemma. Det känns tryggare där.
– I morgon kan jag inte komma men mor hälsar att hon kommer hit på eftermiddagen
– Okej min son, vi syns förhoppningsvis hemma i övermorgon då.
Johan böjde sig fram och pussade honom på pannan.
– Annars kommer jag hit. Hej då.
– Hej då.
Johan vände sig om och gick. Han funderade över döden och hur vi förhåller oss till den. De flesta av oss håller den på avstånd. Livet har sin stilla gång samtidigt som det är fullständigt skoningslöst. Vi har våra nära och kära omkring oss och tar dem för givna. De bara finns där. Plötsligt gungar marken till under våra fötter och vi tvingas se en nära anhörig sakta tyna bort. Man lever med döden intill sig och inser att man själv ska dö en dag.
Då mitt i sitt djupaste elände gör man plötsligt allt för att hålla fast vid livet. Man börjar leva som om varje dag vore den sista. Sorg och förtvivlan trycker ner en till botten men då mitt i eländet väljer man livet. Johan insåg att han hade många ljusa minnen kvar från det senaste året. Han valde att leva trots allt. Något annat alternativ fanns inte. Man måste acceptera att livet är det som händer när man planerat något annat.
På fredagen kom far hem från sjukhuset med ambulans. En sjukhussäng från vårdcentralen var beställd och hemsjukvården skulle hjälpa till och avlasta mor med vården. Dryga året tidigare hade hon sett fram emot att gå i förtidspension så att de skulle få några fina år tillsammans. Så blev det inte. Istället visade hon var sann kärlek är, när hon ömsint och tålmodigt tog hand om sin make. Sjukdomen satt sedan länge i väggarna. Det outtalade tog sin plats och behövde inte kläs i ord;
… eller borde det? Skulle något kännas mindre smärtsamt då?
Mor och Stefan hade köpt en snabbtelefon. Den skulle far kunna använda när han behövde hjälp med något. I väntan på sjukhussängen sov mor inne i Annas rum för att få lite välbehövlig sömn. Hon var mycket trött. När sängen väl kom skulle den ställas i rummet. Där skulle far få den omvårdnad han behövde. Hemsjukvården skulle få nycklar så de kunde komma in även nattetid.
Dagarna kom och gick i sakta mak. Far hade tappat rösten och pratade med en hes och väsande ton. En stödkäpp hade på ett par dagar blivit två. En vecka senare satt han i rullstol.
En eftermiddag när far låg i vardagsrumssoffan fick han ett telefonsamtal. Han väste fram orden när han talade. Efter en stund tackade han och sade adjö.
– Vem var det, undrade mor.
– Det var min första fru.
– Jaha! Det var märkligt att hon ringer.
– Hon ville väl visa omtanke och höra efter hur jag mår.
Mor var bekant med henne så det hela var ingen stor sak. De hade träffats många gånger genom åren. Far somnade en stund och snart snarkade han. Från radion i köket hördes Cornelis Vreeswijk sjunga låten ”Sommarkort”. Det hade gått ungefär ett halvår sedan Cornelis dog i levercancer. Låten hade Johan hört tidigare. Det var som om texten talade till honom.
”Somliga säger vi lever i evighet, fast döden är det sannaste som dom vet. Andra säger lyckan finns i ett ögonblick, fast dom aldrig hann i fatt de dom fick.”
Dagen efter på kvällen hjälpte Johan far när han skulle kissa. De hade fått låna en hög potta från hemtjänsten, vilken stod bredvid sängen. Han såg de taniga benen och stjärten som hängde slappt. Far kunde inte gå längre. Efter toabesöket hjälpte Johan honom att sätta sig i rullstolen. Sedan rullade de in till vardagsrummet och den väntande soffan. Lite gemenskap skulle de ha, trots allt. TV: n sattes på och tillsammans tittade de på Rapport. Tystnaden vilade tungt i vardagsrummet. Natten kom och efter några oroliga timmars sömn, vaknade mor av att det knäppte i snabbtelefonen. Den hade krånglat och gick inte att prata i. Mor förstod att det var far som ville något. När hon kom in till honom, låg han stillsamt i sin säng.
– Kan du hålla mina händer, bad han.
– Visst kan jag det, sade mor ömsint.
När hon suttit hos honom en stund insåg hon att tiden var inne. Hon gick och väckte Johan. Klockan var halvfem på morgonen.
– Johan vi måste ringa efter läkare. Far är så dålig. Jag har försökt att använda telefonen men den fungerar inte.
– Jag gör ett försök, sade Johan.
Han samlade ihop sig och ringde efter en läkare. Tankarna for runt i huvudet och sammanfattade det år som gått. Med vånda och sorg som följeslagare hade familjen nu kommit till vägs ände och tiden att skiljas från far var inne. Stormen inombords kvästes med sprängande blodkärl och bultande hjärta. En halvtimme senare, strax innan läkaren kom, kände han det sista pulsslaget från sin far och med tårar i ögonen, viskade han:
– Farväl far.
Livet har sin stilla gång.
Och ovädret klingar sakta ut.
Havet lägger sig blankt,
som en spegel och när stormen bedarrat, skingras molnen.
Sakta stiger solen upp, mot en klarblå himmel.
Nu kvarstår mödan att simma,
och få fotfästet tillbaka.
Allt medan tiden tickar på;..
… den utmätta tiden.
Related Articles
No user responded in this post
Leave A Reply