- Jag förstår inte vad du menar.

- Nej det är just det… Vi är inga helgon några av oss här på jorden och du är lika ofullkomlig som alla vi andra.

- Jag förstår inte vad du menar och förresten så sårar du mig.

- Förlåt mig. Det var inte min mening. Jag vill bara att du ska försöka förstå       också.

- Det behöver du inte för nu skiter jag i det här.

- Men jag vill ju bara att du ska förstå mig.

- Jag förstår inte vad du menar.

- Nej…det är just det.

Att förstå en annan människa är inte lätt. Till att börja med ska vi förstå oss själva, vilket inte är lätt det heller. Är du själv sann mot dig själv? Förstår du motiven till dina handlingar och hur du beter dig mot andra? Förstår du att även du sårar andra ibland? Förstår du att du kanske kräver något av andra som du själv ger lite av?

Är du en person som lättvindigt känner tillit till en annan människa och gärna delar dina innersta tankar och känslor med andra? Förmodligen inte. Så är det nog för många människor.Tänk på att den enda sanna kärleken är att ge och att hålla sin tillit till hoppet om andras välvilja. Alla former av begär och krav är egoism. Många ägnar mycket kraft åt att kräva andras förståelse. Vi vill känna oss förstådda och längtar efter den där människan att spegla sig totalt i; den där personen som verkligen förstår oss. Hur många illusioner projiceras av förhoppningsfulla människor för att till slut lämna en fadd eftersmak när verkligheten hinner ikapp?

Under våra liv präglas vi av vår uppväxt och de utmaningar vi möter i livet. Genetiken spelar sin roll och står utanför vår kontroll. För de flesta av oss börjar vi tidigt i livet den mödosamma resan i att acceptera oss själva och vår ofullkomlighet. Vi ska foga in oss själva i olika sammanhang och miljöer och våga ta plats. Alla kämpar vi på olika mer och mindre raffinerade sätt med att söka bekräftelse från vår omvärld. Bekräftelsen kommer också men ofta inte i den skepnad vi hoppas på. Den har inte de nyanser vi själva behöver för att se den… eller så vågar vi kanske inte tro på den. All bekräftelse är inte positiv heller för den delen. Vi blir tillplattade och en del människor ”sätter oss på plats” av olika skäl. Ibland är det befogat men oftare djupt orättvist. Det är en del av att vara människa.Vi går fram i livet, instängda i oss själva, och vårt sanna jag slipper inte ut. Andra får inte ta del av vårt hela jag. Vi bär vår egen skyddsmur mot angrepp utifrån.

Tänk på följande mänskliga egenskaper:

Dåligt självförtroende, svag självkänsla, självhävdelsebehov, aggressivitet, elakhet, ondska, falskhet, själviskhet, trångsynthet, arrogans, misstänksamhet och intolerans. Hur hittar dessa egenskaper in i en människa och hur beter man sig mot andra när egenskaperna samspelar?

Jämför sedan med dessa egenskaper:

Gott självförtroende, bra självkänsla, vänlighet, kärleksfull, tillit, ärlighet, generositet, humor, glädjefull, omtänksam, lyhörd och öppen. Vilka egenskaper önskar du att människor omkring dig har?

Hittar du de dominerande egenskaperna hos dig själv i det första eller andra exemplet?

Förmodligen hittar du dig själv i båda men  några, både positiva och negativa, egenskaper dominerar. Vill du möta vänliga förstående människor måste du börja med dig själv.

Det finns ett amerikanskt ordspråk som lyder: ” what goes around comes around”.

Just skyddandet av oss själva är det som fjärmar oss från att närma oss varandra. Vi har goda skäl att vara misstänksamma, då de flesta människor har upplevt svekfulla relationer med andra.

”Vem i hela världen kan man lita på”.
Jag kommer att tänka på berättelsen om Candide och hur han gick ut för att möta den bästa av världar, där allt var inrättat åt det bästa. I slutet av boken sitter han desillusionerad i sin trädgård. Kunigunda, kvinnan han varit så förälskad i, var inte så vacker som han föreställt sig och Pangloss, den livsfilosof som vandrat vid hans sida, hade predikat en livslögn. Det liv Candide mötte,  när han blev landsförvisad av Kunigundas far Kungen, piskade lögnen ur honom. Nu var allt han hade en trädgård att vårda. Det bor nog en Candide i oss även om våra erfarenheter är av annan art med andra omständigheter. Livet är inte snällt mot någon. Det är bara att kämpa på och hoppas.

-Av generositet frågar jag dig ödmjukt; vill du dela mitt ok med mig? Ty det jag bär inom mig är mig övermäktigt.

- Javisst, bara du med värdighet  bär mitt ok först;-)

Men det finns en baksida, med en mycket besk eftersmak, också och den måste lyftas fram och belysas. Det är något alla ni föräldrar som funderar på att skilja er bör tänka över 1000 gånger innan ni skiljer er. Gräset är inte grönare på andra sidan. Jag talar av egen erfarenhet.

Inga barn har själva bett om att födas. Det är ett beslut som vuxna tar och i de flesta fall är det (förhoppningsvis) kärlek och behov av reproduktion som är skälet till att män och kvinnor skaffar barn. När barnet är fött har båda föräldrarna ett livstidskontrakt att förhålla sig till. Det är ett ansvar som vilar på både mamman och pappan.

Ett äktenskap mellan två heltidsarbetande föräldrar under småbarnsåren kräver väldigt mycket . Många par går vilse under den här tiden. Ofta smyger sig separationen på till synes omärkligt och plötsligt är det för sent. Sedan sitter du ensam i ditt nya hem och undrar vad det var som hände. Var allt bara den andres fel eller vågar du rannsaka dig själv?

Lever vi månne i en tid där individualitet och egennytta (för många) blivit så viktigt att alla andra (även barnen) alltid kommer i andra hand?

Det finns emellertid en relation som är ännu mer krävande och det är vuxenrelationen i en styvfamilj. Den psykiska pressen är mycket större eftersom det är många fler relationer och möjligheter till konflikter.  Det finns också exmakar på två håll som det nya paret ska förhålla sig till. Samordning av semestrar är inte det lättaste med de upp till sex vuxna oxh x antal barn som har egna behov och önskemål.

På något sätt ordnar det sig alltid men det är inte lätt. Statistiken visar att ca 50 % av styvfamiljerna splittras inom fem år.

Inom litteraturen kryllar det av självbiografiska barndomsskildringar, som ofta avhandlar en korkad, svekfull och oförstående vuxenvärld. Barnen kommer alltid i kläm och (för) många vuxna vill inte inse det. Självrättfärdigandet ges ett stort utrymme.

Jag har arbetat i över tjugo år med barn i lågstadieåldern och vid det här laget har jag sett det mesta. Allt från tomtebolycka till total misär har jag mött. Jag har mött föräldrar som kommit viftande med tingsrättsdomar, andra har velat att jag ska vittna i vårdnadstvister, en tredje förvägrar sitt barn umgänge med den andra föräldern och ljuger och manipulerar för att blidka sina barn. Självklart har jag också sett föräldrar som hanterat vårdnaden av barnen ”snyggt” vid skilsmässor. Det måste också sägas. Något gemensamt jag sett hos många barn med skilda föräldrar är en håglöshet och sorgsna ögon. Livet gör ont.

Ett flertal gånger har jag hört när föräldrar efter flera år har insett att; ”fan mina barn har faktiskt tagit skada av det här”. Det är barn som behövt psykologhjälp och det är vanligare än vad många tror. Andra föräldrar har varit så upptagna av sin egen olycka eller lycka att de inte ens verkar ha tänkt tanken att deras barn lider.

Ett vanligt scenario vid en skilsmässa är att båda föräldrarna skaffar boende nära barnens skola/dagis och har barnen varannan vecka. Efter något år har båda träffat en ny partner och plötsligt lever barnen i en styvfamilj (eller två). Det är inte ovanligt att den ena föräldern, oftast pappan, flyttar från barnens hemort och plötsligt ska barnen bo varannan vecka i två hem som ligger, ibland flera mil, ifrån varandra. Detta är något de måste acceptera.

Den förälder som är sugen kan gärna prova att bo i två hem som ligger långt ifrån varandra varannan vecka för att smaka på hur det känns. Många barn får acceptera det utan att bli lyssnade på.

Sedan finns alla de frånvarande pappor, som skyller på arbetstider och krävande arbete. Skolgårdarna kryllar av vilsna smågrabbar med frånvarande pappor, som först vid dödsbädden (kanske) inser att de gjort en rejäl felprioritering i sitt liv och försummat sina barn.

Försök att minnas när du blev förälskad i den person du valde att gifta dig med. Tänk på kärleken som ledde till att ni skaffade barn och det liv ni byggde upp tillsammans. Så en dag står ni där nyskilda med den fadda smaken i munnen. Även om du känner: ”Wow en nytändning”, är det väl rimligt att tro att du också känner en djup sorg över ett misslyckande.

Den här sorgen kommer du att bära med dig.

Du kommer att få acceptera att du plötsligt har förlorat kanske 50 % av kontakten med dina barn (eller mer); och vad värre är så har dina barn förlorat hälften av kontakten med dig.

Du kommer att stå där på söndagskvällen, med en klump i magen, och hjälpa dina barn att packa ner gosedjuren i ryggsäcken. Sorgen kommer att göra sig påmind när du lämnar dina barn i skolan eller på dagis morgonen efter. Det dåliga samvetet och skuldkänslan får du också leva med.

Du kommer också att se gråten och förtvivlan i dina barns ögon när du träffar dem när skolan har öppet hus under veckan när de är hos den andra föräldern och de gråter för att de saknar dig. Det spelar ingen roll om det är mamma eller pappa om båda är bra föräldrar och älskar sina barn. Jag lovar att det gör ont.

Du kommer att ha små möjligheter att påverka vad som händer hos den andra föräldern och kanske är blir ni ni bittra fiender. Det är det lätt att bli när man är frånskild.

Din familj och dina vänner ska förhålla sig till den nya situationen och kanske får du vänja dig att dina syskon och vänner fortsätter att umgås med ditt ex:s nya familj.

För min del har jag haft tur som kommer hyfsat bra överens med mina barns mamma och det beror på att vi båda har tagit ansvar för att inte skapa konflikter.

Mycket av det jag skrivit är väldigt negativt och det kan verka som att livet är slut när man skiljer sig. Så illa är det givetvis inte.

Det går mycket bra att finna mål och mening med sitt liv även efter en skilsmässa och för en del blir livet lyckligare… men du kan inte blunda för nackdelarna

Att leva loppan och röja runt brukar inte kännas så givande i längden. Det går snabbt över och vardagen tränger sig på till slut även i ditt nya liv.

Vi tar alla olika vägar i livet för att förstå och lära känna oss själva och ibland hamnar vi i en återvändsgränd. Livet är inte lätt alla gånger.

”Många äktenskap skulle kunna räddas om makarna gav lika mycket kärlek till varandra som till sina hundar”.

”Du behöver inte stå här och bevisa din dumhet: Det räcker med att du öppnar munnen.”

Ett mycket starkt och arrogant uttryck förvisso men ibland är det sant.

Jag ska berätta om en händelse som tilldrog sig för närmare trettio år sedan.

Min far och jag var på väg hem från jobbet. Vi satt på pendeltåget och skulle kliva av vid Spånga station.

När vi kom till Sundbyberg steg det på en ung man. Han hade en läderjacka och såg ut som ett mellanting mellan knutte och punkrockare. Stupfull och aggressiv ställde han sig och predikade om människors värde. Han var starkt rasistisk och pratade om svartskallar som kommer hit och tar våra jobb och att vi minsann ska ta till krafttag för att slänga ut dem. Sverige åt svenskarna o s v. Atmosfären blev väldigt tryckt. Snabbt kunde nog fler än jag konstatera att han inte tillhörde den högre intellgenseliten. Han hade inte mycket att komma med utan stod på pendeltåget och gjorde bort sig fullständigt.

          . Alla schvartskallar kan dra åt helvete. Må fan ta´rom. Schverige åt schvenskarna!

          - Du gamla du fria du fjällhöga nord…

Han skränade på och stod och häcklade invandrare, trots en och annan protest från medpassagerarna

På sin axel balanserade han en stereokassett-radio stor som en resväska.

Han skulle låta sanningen tala genom bandspelaren och tryckte på playknappen. Ur högtalarna ljöd komikern Roffe Bengtssons gamla klassiker ”Ytlänningen” och det var i detta ögonblick komiken uppstod. Han stod och garvade och kom med sina utfall om invandrare men förstod uppenbarligen inte innehållet i Roffe Bengtssons monolog.

-          Jaa, men dom e dumma dom där yt-utlänningarna.

 De hör man ju på snacket… jag försår inte vad dom säger…så dumma e´rom,

Nä men man e svensk va.. man e… tolerant, generös, lojal…

man sätter sig över sånt där va’.  

Man vill ju inte slå´rom på käften… man skulle slå´rom på käften…

Monologen dånade inne i vagnen och han stod och fyllde i texten. Han hade uppenbarligen hört den många gånger utan att förstå ironin i texten.

Han stod där och skränade om ”jävla svartskallar” och att vi skulle slänga ut dem ur landet. De tog våra jobb osv..

För den som inte har hört ”ytlänningen” kan jag berätta att den driver rejält med våra fördomar. Ett tydligare sätt att bevisa sin dumhet har jag inte upplevt. Den unge mannen spolade tillbaka bandet, som för att understryka sin dumhet. och spelade om den igen. Man måste ju vara säker på att hederligt folk förstår att det är något speciellt med att vara svensk.

När han klev av vid Spånga station ljöd ”Ytlänningen” över perrongen där han vinglade fram och skrek ”jävla svartskallar” och ”Sverige åt svenskarna.” Samtidigt gick han och viftade med en kniv och garvade

Ur bandspelaren hördes Roffe Bengtssons röst säga:

- Man e svenska va.  De e man. Å man e inte dum… Huu.

I sin tragik var det komedi på hög nivå och min far och jag gick småskrattande hem för att äta middag.

Jag hörde härförleden en ”expert” uttala sig om frånvarande pappor och en panel sade vad de tyckte och tänkte om det hela. Sveriges television hade en temakväll om ämnet. Nämnda expert gjorde en jämförelse med vad björnhannarna bidrog med i föräldraskapet. Det var inte mycket; en tesked med sädesceller.  Smått fnissande började min hjärna fundera över hur det skulle kunna gå till i björnarnas värld.

Lilla fröken björn har börjat bli vuxen och tycker att något nytt måste hända då livet börjar kännas tomt. En snäll liten nalle gjorde sitt för att visa sin förträfflighet men lilla fröken björn tyckte mest att han var larvig. Hon ville ha en riktigt BJÖRN; en karlakarl helt enkelt

Hon ropar: ”brum”, vilket betyder; ”Jag vill ha små gosiga söta björnungar”.

Hennes klagan hörs vida kring och tio björnhannar uppfattar hennes önskan.

De tänker var och en på sitt håll BRUUM BRUM, vilket betyder ”en chans att få ett pök”.

Tio villiga (blivande pappor) söker upp henne och ser till sitt förtret att de har konkurrens. Alla skriker: ”BRUMELUM” i munnen på varandra, vilket betyder; ”hon är min”.

Hon tittar på dem och säger: ”brum” lite småförtjust, vilket betyder; ”gud vad ni är fåniga”.

Till sist står HAN där sårig och stolt och säger: ”YES!” (brum menar jag). Sen så är det pang på rödbetan och hu så det låter; Hon har äntligen träffat en riktig karl

Brum, brum, brum, vilket betyder; ”inte så bråttom min hjälte”. Han låter; ”brum. brum, brum, bruum, bruum, bruum, bruuuum, BRUUM, BRUUUM, BRUUUUMBRUUUUUUUM”. Sen så är det klart. Hon är besviken och tänker BRUM men säger: ”brum”, vilket betyder ””jävla mansgris”. Han linkar iväg stolt och nöjd och säger: ”brum”, vilket betyder; ”det var en sur jävel”.

Efter det så ses de aldrig mer. Hon svär för sig själv (säger brum) när hon ska lära sina gosiga små björnungar björnars vett och etikett och säger brum till honorna, vilket betyder; ”lita aldrig på karlar. De har bara en sak i huvudet”.

Tiden läker alla sår och efter en tid när björnungarna växt till sig börjar björnmamma längta efter nya små gosiga björnungar. Brum ropar hon, vilket betyder: ”N kära herrar är det dags igen”….