Ingen skonas när det sliter och drar i livets sköra tråd.

Det skälver till när vi slungas ut i ovisshet.

Vi sitter i en båt som driver för vinden.

Och utan åror möter vi stormens öga.

Han satte nyckeln i låset, tryckte ner handtaget för att öppna dörren. Då det inte gick förstod han att polislåset var låst. Det isade till inombords och Johan skälvde till. Ingen var hemma. Med bultande hjärta gick han in i hallen och tog av sig skorna. Han brydde sig inte om att tända utan gick direkt ut i köket. Där låg en lapp på köksbordet. Mor hade åkt in med far till sjukhus, stod det. Hon skrev också att hon skulle komma hem på morgonen så Johan behövde inte oroa sig. ”Klart som fan att jag är orolig”, tänkte Johan. Fars mage hade krånglat under en tid och vållat honom stora besvär.

Johan var trött efter lördagens begivenheter och det var nu tidig söndagsmorgon. Han och några kompisar hade suttit hemma hos Per och tittat på filmen ”Omen”. Johan tyckte att den var otäck och den lämnade en kuslig känsla efter sig. Efter lite bestyr i badrummet, gled han in under täcket med huvudet sprängfyllt av tankar. Efter en stund sjönk han in i en drömlös och orolig sömn. Johan vaknade vid elvatiden, klev raskt upp och gick ut i köket. Där satt mor med en stor kopp kaffe. Hon var askgrå i ansiktet och tittade på honom med glansiga och trötta ögon.

– God morgon! Hur är det med far?
– Han hade så ont i magen att han låg och kved sig och var alldeles genomsvettig. Jag pratade med sjukvårdsupplysningen och de tyckte att det var bäst att han fick komma in på sjukhus för observation. Ambulansen var här vid halv ett i natt och hämtade oss för färd in till S:t Göran. Jag ska ringa till sjukhuset och prata med en läkare senare idag så vi får veta hur det blir framöver.
– Kommer vi att kunna hälsa på honom?
– Jo då men det kanske inte är någon idé att åka dit idag. Han fick sömntabletter och i eftermiddag ska de ta prover. Vi får avvakta och höra vad de säger på sjukhuset först. Hade ni trevligt igår förresten?
– Jo… det var trevligt. Vi tittade på film och vräkte i oss mat och godis så det var bra men det är svårt att känna någon riktig glädje för någonting just nu. Jag ser ju hur far bara blir sämre och sämre, sa Johan med darrig röst.

Mor pratade med sjukhuset senare på dagen och de bestämde att hon skulle åka in till far på måndagen. Johan bestämde då att han skulle besöka far på tisdag.

– Vi ska ta oss igenom det här tillsammans mor. Hur jobbigt det än är.
– Ja, vi har inget val. Det måste gå.

Hon brast i gråt och de höll om varandra. De hade genomlevt sjukdomstiden tillsammans och hade ett stort stöd av varandra.

– Nej, nu måste jag gå och vila. Jag är dödstrött sa hon och torkade bort tårarna.
– Det låter som en god idé. Du behöver sova efter den här pärsen. Jag sticker iväg till replokalen och sätter mig och spelar trummor lite senare men först ska jag ta det lugnt en stund. Hoppas du får lite god sömn.
– Hmm… det blir nog bra, sa hon tankfullt.

Mor gick och la sig och föll snabbt i sömn. Johan satte på sig hörlurar och la sig i sängen och lyssnade på musik.

På tisdagen efter jobbet åkte Johan till S:t Görans sjukhus för att hälsa på far. På vägen dit besökte han en musikaffär. Musiken var ett av hans glädjeämnen i den tid som var. Med raska rastlösa steg gick han på S:t Eriksbron. Under honom glittrade Karlbergssjön och en bit bort skymtade Karlbergs slott. Lite längre fram skulle han ta av till höger in på Fleminggatan. Det blåste och en vindpust rufsade till håret på honom. Han huttrade till. En termometer på en husvägg visade att det bara var ett par plusgrader, trots att det var i början av april. Marken på trottoaren var ännu täckt av grus, som knastrade under skorna.

Snön var sedan en tid borta men små bruna snöhögar, som inte hunnit smälta bort, påminde ännu om den vinter som varit. Glasen på skyltfönstren var matta av vägdamm. Johan var djupt försjunken i sig själv och lade inte märke till trafikbruset och den soliga vårvintern. Solljuset var skarpt och en belöning till alla som klarat av vintermörkret. Ljuset var på väg tillbaka.

En buss tutade för att varna en ouppmärksam cyklist. Cyklisten vinglade till och hötte med näven åt busschauffören. Det kom en räcka med svordomar också och Johan vaknade till av de hårda orden. Han suckade och skakade på huvudet. Livet var som två paralleller. I den ena levde sorg, ångest och förtvivlan ett eget liv. Den var som ett grått filter som tog för sig och knaprade på välbefinnandet. I den andra var det en ständig kamp för att få lite ljus i tillvaron. Allt som gav liv och mening höll han fast vid. Tillbaka i nuet såg han det starka solskenet. Han tog några djupa andetag.

Lite vårkänslor väcktes till liv när han mötte en slank och parant kvinna, som graciöst kom trippande med gungande höfter. Han mötte hennes vackra ögon och log förläget när deras blickar möttes. Hennes svarta lockiga hår virvlade i vinden och hennes gnistrande vita tänder lyste när hon med ett leende gick förbi honom. Det sög till i maggropen. Tagen av hennes fägring, stannade han upp, vände sig om och tittade efter henne. Hon hade också vänt sig om och gav honom en slängkyss innan hon skrattande gick vidare. Johan kände att det fanns lite ljus i tunneln trots allt.

Dryga året hade gått sedan far fick beskedet. Efter en noggrann läkarundersökning och röntgen hade man hittat en cancertumör stor som en femkrona på grovtarmen. Metastaser hade också spridit sig till levern. Allt kom som en chock för hela familjen.
För fars del kom en tid av regelbundna besök på sjukhus för provtagningar. Tumören på grovtarmen kunde man ta bort men det fanns en osäkerhet om huruvida man kunde behandla metastaserna på levern. I familjen hade de sett hur han blivit djupt deprimerad och i resignation sakta tvingats att acceptera att cancern besegrade honom.

Om drygt sex veckor skulle hans syster Anna komma tillbaka från sin resa till Australien. Hon skulle resa via Bombay, där hon skulle stanna i tio dagar innan hon kom hem. Han tänkte på hennes beslut att resa. Han mindes att hon mådde dåligt. Johan saknade henne enormt mycket. Han bävade inför tanken på hur Anna skulle reagera när hon återsåg far. Han var nu svårt märkt av sjukdomen och hade magrat mycket sedan hon åkte i januari. Frågan var om hon skulle hinna hem innan…
Johan hade under fars sjukdomstid levt i ett gungfly. Nu gick han på Fleminggatan och åt en falafel, som inköpts i ett gatukök. Hoppet hade sedan länge övergivit honom och han förstod att dagarna var räknade. Far hade vetat det länge.

Nu var han inlagd på sjukhus igen. Han var uttorkad och aptiten obefintlig. Sjukhuspersonalen hade fått sätta in vätskeersättning via dropp när han lades in. Det hade blivit många besök på S:t Göran det senaste året. Johan återkallade minnet när de hade fått beskedet i början av maj förra året att cancern var obotlig och hur tillvaron skälvde till. Allt blev som ett töcken och det tog flera veckor innan vardagen började fungera normalt. Komplikationer efter operationen och lunginflammation såg till att minska på den nu utmätta tiden. En storm hade tornat upp som hela familjen måste ta sig igenom. De skulle kastas runt i en båt utan åror på ett virvlande hav och hur de än höll i varandra, skulle far inte finnas med när vinden mojnat, hur hårt de än höll honom i handen.

När Johan gick in genom dörrarna till sjukhuset högg det till i maggropen och han mindes när han passerat samma entré tio månader tidigare. Då var far nyopererad och alla i familjen visste att han var obotligt sjuk. Allt som då låg framför låg nu bakom med mycket av besannad bävan. Innan operationen var det bara storebror Stefan som visste. Far ville ha det så. Johan gick fram till hissen och någon minut senare stod han uppe på vårdavdelningen. Han gick in i korridoren och in i sal fem. Doften av sjukdom var påtaglig. ”Är det ångesten som luktar”, tänkte Johan. Han såg också patienter som försökte att hålla skenet uppe, trots att deras ögon sade något annat.

Far låg i sjukhussängen och sov. Gud vad mager och tärd han var. Håret var rufsigt, Kinderna var insjunkna och kroppen ”försvunnen”. Det var bara hans uppsvällda mage som stack upp som en bulle under täcket. Johan gick fram och smekte honom försiktigt på kinden. ”Lilla far”, tänkte han samtidigt som han satte sig på en stol. Försiktigt tog han fars hand och höll om den. Känslan var tung och sorgsen. Far vaknade och tittade med blanka ögon på sin son. Han log matt och sade:

– Jaså du är här Johan.
– Ja jag ville så gärna komma hit och träffa dig. Det känns så tomt när du inte är hemma.
– De har ökat på dosen med morfin så jag har ingen värk nu. Det var skönt att få hjälp med förstoppningen också. Magen har inte fungerat bra alls sedan operationen. Kanske hade det varit lika bra att ha fått en stomipåse istället.

Johan mindes alla de gånger far inte hade hunnit till toaletten när det trängde på. Han var så frustrerad över det här och led av att magen inte fungerade.

– Jag var på Birka musik och köpte en puka innan jag kom hit.
– Jaså du, men har du inte trummor så det räcker, sade han och log.
– Det stämmer nog, sade Johan eftertänksamt.

Han tog fram trumman och visade den.

– Vad liten den är.
– Ja det är en sextums konsertpuka. Jag älskar ljudet i den.
– Jag minns hur nervös jag var när ni spelade på Fasching förra året och radion var där och sände. Mor och jag satt som klistrade vid stereon hemma i vardagsrummet och lyssnade på er. Vad hette programmet ni spelade i? ”Vem visste då vad som komma skulle”, tänkte Johan.

– Hm… Gästspel hette programmet och det var P3 som sände. Det var en mäktig upplevelse, Fasching var knökfullt. Det var säkert 400 personer där, sade Johan.

Han tittade ömsint på far. ”Undrar hur länge han har kvar”, tänkte han och det sved till bakom ögonen. Tankarna vandrade i tiden tillbaka till barndomen och de gånger han hade varit på Åland med far och Anna. Det var ljusa minnen med kärlek och gemenskap. Tryggheten i att få växa upp med både mor och far hade också varit självklart. De hade alltid funnits där. Hela familjen hade en speciell relation till Åland. Han satt tyst en lång stund och mindes. Det var som en tyst överenskommelse dem emellan att inte prata om det smärtsamma. Far hasade sig mödosamt upp i sängen. Ansträngningen syntes i ansiktet.

– Du var med mig första gången jag var på Birka musik. Kommer du ihåg det? Vi köpte ett par trumstockar, en övningsplatta och en trumbok. Tänk att det är 14 år sedan, sade Johan för att bryta tystnaden.

– Jo då jag minns, svarade han tyst.

Han tittade bort. Det fläktade från fönstret, som stod på glänt. Gardinerna fladdrade lite och mellan persiennlamellerna såg man den tynande kvällssolen. De vita väggarna och det kalla ljuset från lysrören, gjorde miljön steril och tråkig. En syster kom in i salen för att kolla hur det stod till. Vi fick veta att det skulle serveras lax med dillsås till middag. Hon skojade med oss och alla skrattade lite tillgjort. Pia hette hon och var artig men flegmatisk och lite distanserad. När hon hade gått, blev det tyst. Johan tittade på far, som låg och stirrade i taket.

– Johan. Inte behöver du sitta här för min skull. Jag är ändå inte till någon glädje i det skick som jag är.
– Men jag kom hit för att jag vill vara här, sa Johan med ett bultande hjärta.
– Det var omtänksamt av dig, sade han och log matt.

Han hade tidigare berättat om sin ambivalenta relation till sin mor och om sin fader som hade dött innan far föddes. Johans farmor var död sedan många år. Som änka och ensamstående mor till två söner, hade hon haft det tufft i sitt liv. Far hade haft svårt att värja sig mot sin känslomässiga bindning till henne under hela deras gemensamma liv.

Det hade satt djupa spår hos honom. Inga av hans barn skulle behöva känna samma krav och skuld som han hade upplevt. Förmodligen var det så far kände nu, tänkte Johan. Han ville inte ligga någon till last. Efter en stund kom Pia in med maten och hon hjälpte far att sätta sig upp. Han satt och petade i maten och åt bara lite grann.

– Ingenting smakar något längre. Aptiten är borta, sa han

Johan försvann åter bort i tankarna en stund och tänkte på när Anna kom hem från Tyskland till julen för några år sedan. Hon arbetade då som au pair i Stuttgart. Han mindes hur far hade visat sig från sin bästa sida, skojfrisk som han var. Då var han en till synes kärnfrisk man. Var det verkligen så?

Han tänkte på sina halvsystrar Mia och Karin. Det hade gått upp för honom hur frånvarande far hade varit för dem, efter skilsmässan från sin första fru. Johan visste inte så mycket om omständigheterna men han insåg att de inte hade haft samma far som han, trots att det var samma man. Pia kom in i salen igen och såg tallriken med maten.

– Vill du inte äta mer. Du har ju knappt rört maten, sade hon vänligt.
– Nej tack det får vara bra så, svarade far.

Hon tog tallriken, log överseende och gick ut ur salen.

De satt i talande tystnad och deras blanka ögon möttes. Tårarna rann stillsamt på insidan, osynliga för omvärlden. Besökstiden var snart slut och det var dags för Johan att gå.

– Vet du när du får komma hem?
– Nja, eventuellt kommer jag hem i övermorgon.
– Jag hoppas du får komma hem då. Det känns bättre att du är hemma så att vi kan rå om dig istället mor och jag.
– Det var snällt sagt Johan. Jag vill så gärna vara hemma. Det känns tryggare där.
– I morgon kan jag inte komma men mor hälsar att hon kommer hit på eftermiddagen
– Okej min son, vi syns förhoppningsvis hemma i övermorgon då.

Johan böjde sig fram och pussade honom på pannan.

– Annars kommer jag hit. Hej då.
– Hej då.

Johan vände sig om och gick. Han funderade över döden och hur vi förhåller oss till den. De flesta av oss håller den på avstånd. Livet har sin stilla gång samtidigt som det är fullständigt skoningslöst. Vi har våra nära och kära omkring oss och tar dem för givna. De bara finns där. Plötsligt gungar marken till under våra fötter och vi tvingas se en nära anhörig sakta tyna bort. Man lever med döden intill sig och inser att man själv ska dö en dag.

Då mitt i sitt djupaste elände gör man plötsligt allt för att hålla fast vid livet. Man börjar leva som om varje dag vore den sista. Sorg och förtvivlan trycker ner en till botten men då mitt i eländet väljer man livet. Johan insåg att han hade många ljusa minnen kvar från det senaste året. Han valde att leva trots allt. Något annat alternativ fanns inte. Man måste acceptera att livet är det som händer när man planerat något annat.

På fredagen kom far hem från sjukhuset med ambulans. En sjukhussäng från vårdcentralen var beställd och hemsjukvården skulle hjälpa till och avlasta mor med vården. Dryga året tidigare hade hon sett fram emot att gå i förtidspension så att de skulle få några fina år tillsammans. Så blev det inte. Istället visade hon var sann kärlek är, när hon ömsint och tålmodigt tog hand om sin make. Sjukdomen satt sedan länge i väggarna. Det outtalade tog sin plats och behövde inte kläs i ord;
… eller borde det? Skulle något kännas mindre smärtsamt då?

Mor och Stefan hade köpt en snabbtelefon. Den skulle far kunna använda när han behövde hjälp med något. I väntan på sjukhussängen sov mor inne i Annas rum för att få lite välbehövlig sömn. Hon var mycket trött. När sängen väl kom skulle den ställas i rummet. Där skulle far få den omvårdnad han behövde. Hemsjukvården skulle få nycklar så de kunde komma in även nattetid.
Dagarna kom och gick i sakta mak. Far hade tappat rösten och pratade med en hes och väsande ton. En stödkäpp hade på ett par dagar blivit två. En vecka senare satt han i rullstol.
En eftermiddag när far låg i vardagsrumssoffan fick han ett telefonsamtal. Han väste fram orden när han talade. Efter en stund tackade han och sade adjö.

– Vem var det, undrade mor.
– Det var min första fru.
– Jaha! Det var märkligt att hon ringer.
– Hon ville väl visa omtanke och höra efter hur jag mår.

Mor var bekant med henne så det hela var ingen stor sak. De hade träffats många gånger genom åren. Far somnade en stund och snart snarkade han. Från radion i köket hördes Cornelis Vreeswijk sjunga låten ”Sommarkort”. Det hade gått ungefär ett halvår sedan Cornelis dog i levercancer. Låten hade Johan hört tidigare. Det var som om texten talade till honom.

”Somliga säger vi lever i evighet,
fast döden är det sannaste som dom vet.
Andra säger lyckan finns i ett ögonblick,
fast dom aldrig hann i fatt de dom fick.”

Dagen efter på kvällen hjälpte Johan far när han skulle kissa. De hade fått låna en hög potta från hemtjänsten, vilken stod bredvid sängen. Han såg de taniga benen och stjärten som hängde slappt. Far kunde inte gå längre. Efter toabesöket hjälpte Johan honom att sätta sig i rullstolen. Sedan rullade de in till vardagsrummet och den väntande soffan. Lite gemenskap skulle de ha, trots allt. TV: n sattes på och tillsammans tittade de på Rapport. Tystnaden vilade tungt i vardagsrummet. Natten kom och efter några oroliga timmars sömn, vaknade mor av att det knäppte i snabbtelefonen. Den hade krånglat och gick inte att prata i. Mor förstod att det var far som ville något. När hon kom in till honom, låg han stillsamt i sin säng.

– Kan du hålla mina händer, bad han.
– Visst kan jag det, sade mor ömsint.

När hon suttit hos honom en stund insåg hon att tiden var inne. Hon gick och väckte Johan. Klockan var halvfem på morgonen.

– Johan vi måste ringa efter läkare. Far är så dålig. Jag har försökt att använda telefonen men den fungerar inte.
– Jag gör ett försök, sade Johan.

Han samlade ihop sig och ringde efter en läkare. Tankarna for runt i huvudet och sammanfattade det år som gått. Med vånda och sorg som följeslagare hade familjen nu kommit till vägs ände och tiden att skiljas från far var inne. Stormen inombords kvästes med sprängande blodkärl och bultande hjärta. En halvtimme senare, strax innan läkaren kom, kände han det sista pulsslaget från sin far och med tårar i ögonen, viskade han:

– Farväl far.

Livet har sin stilla gång.

Och ovädret klingar sakta ut.

Havet lägger sig blankt,

som en spegel och 
när stormen bedarrat, 
skingras molnen.

Sakta stiger solen upp, mot en klarblå himmel.

Nu kvarstår mödan att simma,

och få fotfästet tillbaka.

Allt medan tiden tickar på;..

… den utmätta tiden.

Några grönsakshandlare packade upp inför dagens kommers och en sopbil kröp sakta fram. En sopgubbe hoppade ur bilen och tömde papperskorgar.Några lyktstolpar vajade i vinden och ljuset från dem speglade sig i den regnvåta stenbeläggningen. Han såg människor jäkta iväg mot pendeltågsstationen. Rött verkade vara höstens modefärg. Det kunde han se, när de passerade gatlyktorna.
Ljuset från taklampan speglade sig i fönsterglaset och blicken fastnade på mungiporna. Han såg de svarta ringarna runt ögonen och kom att tänka på Alice Cooper. Det ansiktet hade inte skrattat på länge.
På köksbordet stod stekpannan med hälften av pytt i pannan kvar. Kniven och gaffeln låg kvar i pannan. En tom ölburk låg omkullvält och en skvätt öl syntes på bordet. En pappkasse skvallrade om otaliga hamburgermeals En annan var packad med tomma ölburkar. Kvällarna hade med tiden blivit allt svårare att ta sig genom utan att få i sig åtminstone fyra burkar starköl. Igår blev det åtta.
Ett besök på vågen häromdagen visade att han hade ökat 20 kilo i vikt på ett år. Det mesta i tillvaron hade gått utför det senaste året. Ekonomin var i botten. sjukfrånvaron var hög. Han hade fått en varning på jobbet och ett obefintligt socialt kontaktnät hade med tiden blivit effekten av ett miserabelt liv. Folk undvek honom. Kroppen började protestera allt mer och han förstod att det kunde sluta illa.
Henrik insåg att han hade nått botten och att det var dags att rycka upp sig.
Sedan en tid träffade han, på inrådan av arbetsgivaren en psykolog. Relationen med Erika, som hon hette, var bra och hon var lätt att öppna sig för. Hon såg hans potential. Tillsammans pratade de igenom det liv han levt och han fick sakta upp ögonen för den man som en gång varit en fin äkta make och en bra pappa. Han var högutbildad och hade varit: driven, ambitiös och målmedveten. Var hade denna sympatiska man tagit vägen? Var ifrån kom all vrede? Hur kunde en människa köra så totalt vilse i livet och plötsligt leva sitt liv som en skuggfigur? Henrik hade vid 57 års ålder gott om livserfarenhet och hade arbetat som socionom i 30 år. Erika hade fått honom att inse att allt höll på att rasera. Hon hade ställt den provocerande frågan: “Vill du leva ditt liv i självömkan och supa bort det Henrik?”

Om tre timmar skulle de träffas och äta lunch. “Hon kan ju inte se mig i det här skicket”, väste han högt och skakade på huvudet. Efter en välbehövlig dusch gick Henrik ut i köket för att fixa frukost. Duschen hade gjort honom gott och tanken på Erika väckte både en längtan och förhoppning. Det pirrade till i magen och benen. Han knäppte på Mix Megapol och spelade luftgitarr till Van Halens låt “Jump”. Utanför fönstret började solstrålar bryta igenom molnen. Han följde en stråle som knivskarpt skar igenom det dunkla ljuset i köket. För ett ögonblick var det som att betrakta´ ett verk av Vilhelm Hammershöi.
Kylskåpet var i det närmaste tomt och det fanns bara mjölk, några gamla ägg, apelsinmarmelad och bregott. I skafferiet hittade han en påse vetemjöl. “Okej, det blir till att grädda lite pannkakor,” mumlade han, tog fram ägg, knäckte ett par, hällde i en degbunke och vispade. När han öppnade mjölpåsen upptäckte han att den var full med mjölbaggar. Henrik mätte upp mjölet; hällde ut det på en tallrik och plockade, med hjälp av en tesked bort mjölbaggarna. Han hällde i resten av ingredienserna och vispade ihop smeten. Pytt i pannan skyfflades ner i soppåsen. Sedan diskade han ur pannan och satte den på spisen. Åtta pannkakor blev det till sist. Han öppnade kylskåpet, tog ut marmeladen och ställde den på bordet. Han satte på varmvattnet i kranen, tog fram Nescafé och hällde i tre teskedar i en mugg, som fylldes med varmt kranvatten. Väl till bords åt han snabbt upp pannkakorna och sköljde ner dem med ljummet kaffe.

Femton minuter senare mötte han grannen i trappan på väg ut genom porten. Susanne hette hon och var en mycket trevlig och stilig kvinna. Hon hade en tillgiven schäfervalp, som med viftande svans hälsade på honom samtidigt som han bytte några ord med Susanne. Gnolandes på en melodi gick han med lätta steg mot pendeltågsstationen.
Efter 45 minuter, klev han av vid Skanstulls tunnelbanestation. Perrongen var full med människor i rörelse. På Ringvägen var trafiken tät och flanörer var ute och letade efter ett lunchställe. Solen sken blekgult och några lätta moln flöt fram på himmlen. Luften var hög och klar, Han vek in på Götgatan och hade en kort promenad på ett par kvarter till Erikas mottagning. Då ringde telefonen.
- Hej är det Henrik Hellgren jag talar med?
- Eh, ja det är det. Vem är du?
- Jag heter Jörgen Almgren och är kollega till Erika Thulin. Hon har inte kommit till jobbet idag och svarar inte i telefon. Därför ringer jag och ställer in alla inbokade sessioner.
- Åh vad tråkigt att höra. Jag är nästan framme vid mottagningen. Vet du något om varför hon inte har kommit?
- Jag kan vet inte men återkommer gärna till dig så snart som möjligt och bokar in en ny tid.
- Det var väldigt olyckligt. Samtalen är viktiga för mig och min sjukskrivning tar slut om två veckor. Jag vill gärna ha en tid så fort som möjligt.
- Jag ska se vad jag ska göra. Kan vi säga så så länge?
- Okej. Jag har väl inget alternativ. Tack så mycket då.
- Tack själv och ursäkta att det ställer till besvär. Hej då.
- Hej.
Husfasaderna gick i gråa nyanser och solen försvann bakom molnen. Trafiken var fortfarande tät men han kände sig fångad i en glasbur och det omgivande stadsbruset kändes avlägset. Endast kroppen var på Götgatan. Han passerade Pressbyrån,fick syn på en löpsedel och hajade till.
“Kvinna brutalt misshandlad till döds på väg hem från jobbet”
Henrik skälvde till och blev stel i hela kroppen. Han gick in och köpte Expressen och satte sig på en parkbänk en bit bort och läste om den brutala misshandeln. Polisen misstänkte att det var ett svartsjukedrama. Det var som att han omslöts av ett cumulusmoln. Allt runt omkring honom blev i ett trollslag diffust och suddigt. Allt omgivande liv kändes avlägset. Telefonen brummade till och han plockade fram den. I övre vänstra hörnet blinkade meddelandelampan. Det var ett SMS.
“Hej Henrik
Jag var tvungen att hjälpa min syster, som har hamnat i knipa. Därför kunde jag inte träffa dig idag som vi bestämt. I morgon är jag tillbaka på jobbet och tänkte att jag kan återkomma till dig. Vad säger du om det?”
Med lite fumliga fingrar, svarade han:
“Det är helt okej.”

Han andades ut och kände sig lättad men efter en stund kom olustkänslorna tillbaka och mardrömmen från natten svepte förbi i hans minne. När han någon timme senare närmade sig porten hemmavid, såg han en polisbil, som stod utanför porten. En polisman klev ur bilen och mötte honom.
- Heter du Henrik Hellgren?
- Ja, det stämmer, svarade han.
- Har du varit gift med Beate Hellgren?
- Ja, det stämmer. Hur så, har det hänt något?
- Ja det har det och vi skulle vilja att du följer med till polisstationen så att vi kan prata i lugn och ro.
Mardrömmen gjorde sig gällande och plötsligt gick det upp för Henrik vad som hänt kvällen innan. Han gick fram till polisbilen, öppnade bakdörren och satte sig ner i baksätet.
- Det var jag som slog ihjäl henne; Beate alltså.

Frostnupen står den röda rosen rakryggad i gryningens brytpunkt.

Blekgula solstrålar lyser upp den florsockrade grönskan i dystert novemberljus.

En vindpust manar älvdansen att till trolltoner fly natten.

Sommarens tårar dröjer kvar och gnistrar stillsamt på rosen.

Ståtlig och grann står den omsvept av jordens andetag, som anfått motar mörkret bort mot fjärran.

Vilsamt påminner naturen om svunnen blomsterprakt, då doft av Kaprifol skänkte välbehag och tröst.

Bortom skogsbrynets dunkla skugga hörs bäckens porlande, när vattnet slingrar sig mellan tall och gran.

Näcken sitter huttrande på en mossklädd sten och gnider sin fiol.

Trånande efter sin kvinnas barm lyser åtrån i hans ögon.

Han höjer sitt vinglas och ropar gutår min skönhet.

Kom i min famn och möt det liv som ska återuppstå i lustgården.

Skapelsen omsluter dem, när de i älskogen sjunker till botten i bäckens skreva.

Morgonbrisen viskar sin kvidande längtan i köldens obarmhärtiga grepp.

Förlorad och trollbunden av fägring omfamnar Näcken sitt viv och de drunknar i vällust.

Pulsen går het när Magnolians röda läppar omfamnar ståndaren och cirkeln sluts i lust och kärlek.

I en rysning av välbehag blir jag varse det liv som kommer.

Fatta nu glaset och sjung i förtröstan över att ljus alltid följer på mörker och driver den på flykt.

Att ha förväntningar är något djupt mänskligt. Man kan gradera det i; förhoppningar, önskemål, förväntan och krav. Alla är de nyanser av att man vill något, vill ha något eller vill att något speciellt ska hända. Dessa nyanser ger dock väldigt olika budskap. Själv tycker jag att det är mycket trevligare när en person uttrycker en önskan än ställer ett krav. Att önska något ger en ödmjukare signal till den som tar emot önskemålet till skillnad från den som kräver. Krav känns mer kantigt och hårt.  Det är hur man uttrycker sig som gör skillnaden. I andra sammanhang måste man ju självklart ställa krav. Konstigt vore det om det bara var önskvärt att man blev godkänd på teoriprovet när man tar körkort eller att det är önskvärt att betala skatt.

Det är emellertid förväntningarna i mellanmänskliga relationer jag har svårt för, när människor kräver, begär och tar saker för givet. Förväntningar är också egna hjärnspöken och vad man tror att andra kräver av en. Det är en stor källa till missförstånd. Därför är nyanser och tacksamhet så viktigt.

”Besvikelsen stiger i takt med förväntningarna”, skrev jag en gång i ett filosofiskt ögonblick och det stämmer väldigt bra för det mesta. Jag syftar givetvis på när önskningarna inte infrias. Nyansen av din önskan har sin motsats i besvikelse om det inte blir som du vill.

Samtidigt är förväntningar många gånger en förutsättning för att nå någonstans i livet. Vill man något så krävs det också något. Vill du få kärlek, måste du själv ge kärlek och vårda den. Du måste också tygla ditt ego, då krav göds av begär, som lätt handlar om att det viktiga är dina förväntningar. Det är en smärtsam paradox. Man blir inte heller världsmästare på 100 meter utan krav på sig. Man måste sträva och kämpa oerhört hårt för att nå dit. Har man sedan världsmästartiteln, kommer förväntningarna per automatik och man har något att leva upp till. De givna förutsättningarna i livet är i många avseenden att prestera och leverera för att andra ska vara nöjda. Självklart ska även du själv vara nöjd men i denna interaktion med andra finns alltid besvikelse.

Att tona ner sina förväntningar och vara tacksam är en bra kompass i livet. Du har det kanske bättre än du förstår själv om du ”tittar efter”.

https://open.spotify.com/track/2uotez2GWPFpH8MNqyYtW5

Jag var härförleden och tittade på Kristina från Duvemåla. Såg också den uppsättning som gick för fulla hus på Cirkus i Stockholm 1998. Nu har det gått 17 år och på scenen står den ensemble som framgångsrikt har framfört detta mästerverk på Svenska teatern i Helsingfors och i Göteborg på Göteborgsoperans scen. Nu har turen kommit till Stockholm och (än en gång) Cirkus.

Det pjäsen handlar om är skrämmande aktuellt fast emmigrationsriktningen är vänd i 180 grader. Runt en miljon svenskar valde ett liv som invandrare med hopp om ett bättre liv i det förlovade landet i väster. Mänsklig utsatthet gestaltas på ett sätt som får huden att knottra sig samtidigt som tårarna sakta rinner ner för kinderna. Det är så gripande och skickligt framfört att jag stundtals tappar andan. Jag har svårt att låta bli att tänka på stängsel  runt Europas gränser och hur europeér i historien har koloniariserat stora delar av våra kontinenter i vår värld och känner sorgen i bröstet över en den kärlekslösa tillvaro som så många människor spyr ur sig i våra sociala medier. Den här musikalen har ett  mycket angeläget budskap i en tid av främlingsfientlighet och intolerans och det ända som kan rädda vår värld är mänsklig godhet och den kärleksfulla kraft som vi alla har att förvalta.

Trots det sorgliga budskapet i Kristina från Duvemåla, finns också hopp, humor, skratt, gemenskap, kärlek och glädje och allt vackert presenterat på ett mästerligt sätt i alla led.

Se den!

Där släpper vi in varandra,

för att urforska vår gåtfullhet.

Portarna till våra slutna rum försöker vi bända upp.

Vi vet ingenting och kan inte utläsa något.

Av förtröstan snirklar vi hoppfullt runt

efter något som berör och känns helt.

Det outtalade svävar runt ogripbart och osynligt.

Gåtorna står obesvarade och väcker ambivalens.

Obemött, missförstådd och härsken,

sätter du dig plötsligt till doms över mig…

…och förstummad…

… ryter jag tillbaka till dig i min tystnad.

Orden göms undan.

Oförståddheten skaver i sin stilla bedjan

efter barmhärtighet.

Jag värjer mig mot det ointagliga,

och vill så gärna höra till,

grunnandes över åthävor och genmälen

tar jag av insikt bladet från min mun.

Jag säger mitt hjärtas mening…

… dörren till mitt innersta står på glänt,

och jag lämnar ut lite till av mig själv.

Sårbarheten ligger blottad framför dig.

Med den kan du göra vad du vill…

…Då möter du mig med tystnad…

…och som en skugga står jag osedd framför dig,

med min ordlösa vädjan efter din famn.

Fjättrad i mig själv önskar jag att du såg mig.

Istället vänder du mig ryggen.

Längtan värker bakom blanka ögon

hos en ensam själ i världen.

Och lågorna falnar sakta från ljuset,

som brinner inombords.

Kanske är det så kärlek långsamt dör…

… i tärande och isande tysthet.

”What goes around, comes around”.

Det tangerar ju Jeras budskap. Karmalagen har också sin parallell och koppling mellan orsak och verkan.

… men kompassen pekade fel och i vämjelse blev vår borg med tiden lagd i ruiner..

Dina vackra ögon gnistrar och trollbinder mig.

De röjer bedjan, lidelse och sorg.

Jag känner hur dina andetag smeker mig

som en sommarvind.

Hemlighetsfull och full av gåtor,

väcker du min nyfikenhet.

Vad döljer sig bakom skranket?

Hur når jag in i dina inre rum,

och var finns orden för att mötas?

Jag vill förstå dig och smälta ihop med dig.

Men med tiden träder blinda fläckar av tomrum fram.

Det är ditt universums svarta hål jag aldrig kan fylla.

De har sin egen gravitation,

och risken är att de slukar mig .

Av förtröstan försöker jag ändå att fylla dem

och färglägga dem med mitt hjärtas pensel,

Ibland gissar jag glädjande nog ganska bra,

men det är illusoriskt och tilliten skör.

Med lappade och målade hål i fel kulörer,

kan en dörr mot försoning bändas upp,

och med kärlek kan vi mötas…

… i den gemensamma ensamheten.