Ibland eller alldeles för ofta kan vuxna bete sig fruktansvärt illa mot barn. Det finns grader i helvetet och det jag vill berätta om är inte av det värsta slaget men ändå tillräckligt illa.

Ex. 1. Två pojkar är med på den fest, som fotbollslagledningen har ordnat för att det har gått bra för laget. Ett gäng pojkar, de flesta i nioårsåldern har vunnit de flesta matcher de spelat och alla är självklart stolta över det. Vid ett tillfälle under festen är två av pojkarna ute på skolgården själva och någonting händer, som resulterar i att den ena pojken drar ner byxorna på den andra. Ingen annan verkar se vad som hänt men han som fick byxorna neddragna sprang in och talade om vad som hänt för sina föräldrar. Den andra pojken var spårlöst borta och en desperat mamma fick hjälp att leta efter honom. Till sist hittades han hemmavid. Han var naturligtvis ledsen och ångerfull men menade att han i skolan hade blivit utsatt för samma sak i skolan. Kanske gav han tillbaka. De två pojkarna var goda vänner och mamman hade goda förhoppningar om att de skulle reda ut det hela så att det inte skulle upprepas. Mamman var lagledare för laget och pappan till pojken som fått byxorna neddragna var tränare för laget. Dagen efter träffas hela laget för att träna och tränaren inleder det hela med att skälla ut pojken, som gjort sitt hyss. Pappan skriker att denne buse minsann aldrig ska få komma hem till hans son igen. Han är inte önskvärd längre. Mamman till den utskällda pojken blir naturligtvis förtvivlad och tar  första bästa tillfälle att försöka prata med den andra pojkens mamma för att få till en försoning och att reda ut det hela.

Tji fick hon! Den andra mamman svarade mycket otrevligt att hon hade sagt åt sin man att läsa lusen av grabben som dragit ner byxorna och att det inte fanns något mer att säga om saken.  Att man som förälder blir arg och ledsen när ens barn blir utsatt för en kränkning är fullt förståeligt men man måste hantera det klokt och skaffa sig information om vad som hände. Ens eget barn kanske inte är så oskyldigt som man tror. Verkligheten vill man ju gärna anpassa till sin egen fördel även när man är barn.

Den förtvivlade mamman såg ingen annan råd än att omedelbart sluta som lagledare och plocka bort sin son från laget. För min del hoppas jag att resten av föräldrarna gör likadant. Tränare som löser problemsituationer på ett så dåligt sätt och dessutom hänger ut ett barn inför hela laget utan att ens  ta reda på mer om vad som egentligen hände när byxorna drogs ner, ska inte vara tränare. De är otroligt dåliga förebilder och en skam för all den fina verksamhet som pågår inom idrotten.

Ex. 2. Detta exempel handlar om samma lag men denna gång drabbades de av föräldrar till pojkarna i det andra laget. Dessa föräldrar var griniga för att de tyckte att domaren, en 15-årig pojke, dömde orättvist. Dessutom var de på väg att förlora matchen. Flera gånger under matchen skrek de åt domaren och när matchen var slut, gick en arg mamma fram och skällde på domaren, så att han till sist började att gråta. Han snyftade ur sig att det var det värsta han varit med om. Hur kan fullvuxna människor, som själva är föräldrar bete sig på det viset. För mig är det ofattbart. Det måste vara några synapser som är skadade…

Ex. 3 En kollega till mig berättade om hur en missbelåten pappa högt konstaterade att dåliga domslut berodde på att det ”var en tjej” som dömde matchen. Nu var det så att det var min kollegas dotter som dömde matchen och hon blev naturligtvis arg, spännde ögonen i honom och frågade vad han menade med det. ”Det är min dotter som är domare”. Jag skulle ge mycket för att få se hur han såg ut i ansiktet när hon konfronterade honom.

Jag trodde att vårt samhälle nått lite längre men erfarenheten visar en bister verklighet där föräldrar ibland beter sig som svin.

För ett antal år sedan repade ett band jag spelade med för ett ”fjäder i hattengig” på jazzklubb Fasching i Stockholm. Grundstommen i bandet var en trio med elbas, klaviatur och trummor med instrumental fusionsjazz på repertoaren. Inför kommande gig hade vi förstärkt bandet med ännu en keyboardist och en saxofonist. Den nye keyboardisten kunde stoltsera med en utbildning på Berklee school of musik och var en riktigt duktig musiker. Att vara duktig kan ge status och är man dessutom en trevlig prick, blir det fler plus i kanten. Det här var en sån kille men han var också självmedveten och självupptagen och visste att hans kompetens gav honom status. Man ska ju kunna leverera också och då kan man inte vila på lagrarna. Han var en ganska strulig prick och kom ofta försent till repetitionerna. Dessutom var han oförberedd.

Till hans försvar kan sägas att det varken var hans band eller den musik som låg varmast om hjärtat. Rik på kuppen skulle han inte heller bli. De flesta musiker som har harvat i musikvärlden vet att det finns gott om dåligt betalda gig.  Hoppar man in i ett projekt, som kräver mycket och man med dåligt (eller inget) betalt är med som en sideman, kan det påverka motivationen. Så är det.

Hur som helst minns jag den ordinarie keyboardisten i vårt band, som för övrigt är en mycket trevlig person, om än egensinnig och försynt. Han är också en mycket skicklig musiker och låtskrivare med en underbar känsla för både melodi, harmoni och rytm. Försynt var han och sa inte så mycket men jag minns ett tillfälle när han skulle gå igenom vad den andre keyboardkillen skulle spela i en bestämd låt. Han skulle spela en melodi med den ena handen i en rytm han hade svårt att få till. Han stökade och bökade och var på väg att få grepp om melodin. Jag kunde se självsäkerheten i hans ansikte när han förstod hur han skulle spela. Han satt bakom keyboarden med händerna bakom huvudet och log förnöjt och sa något i stil med: ”det där var en baggis.”

Saken är den att låtskrivaren verkligen är en försynt person som varken förhäver sig eller sätter sig på någon och det är det som gör själva regeldragningen häftig för han svarade den självbelåtne medmusikern ungefär  här.

-ja det där blev ju bra till sist och du fick ihop det bra med högerhanden. Nu ska vi gå igenom vilka ackord du ska spela samtidigt med vänster hand.

Allt sägs med en timid och ödmjuk ton och sedan visar han exakt vad som ska spelas med båda händerna. Rytmerna var väldigt komplicerade och ackordfärgningarna snyggt sammanflätade med den vackra melodin.

Då såg jag hur självsäkerheten snabbt försvann och svetten började rinna från pannan. Han tappade ansiktet fullständigt när han insåg att det han hörde låtskrivaren spela för honom var för svårt. Han var trots att han var en duktig musiker tvungen att öva mycket om han skulle klara att spela det på konserten och det var ett antal låtar till att sätta tänderna i. Det blev tydligt att hans ego hade svårt att hantera det. Min bandkollega hade klätt av honom in på bara skinnet med sin spelsskicklighet utan konstiga manér eller divalater. Han visade bara hur man skulle göra.

Spelningen gick hyfsat bra och alla inblandade levererade efter bästa förmåga inne på ett kokande Fasching.

Den enda fadäs jag minns drabbade mig själv. Den trumstol jag satt på var av ett franskt märke ( jag tror det var Asba). Stolen hade den egenheten att benen på stolen hade den obegripliga förmågan att dra ihop sig, trots att man satt på stolen. Snacka om att trotsa tyngdlagen.. Jag har råkat ut för det förr. Skillnaden denna gång var att de tre benen drog ihop sig helt. Hur jag klarade av att hålla balansen samtidigt som jag spelade trummor begriper jag inte. Kul hade vi i alla fall.

Den inhoppade keyboardisten såg vi aldrig mer.

Ibland kan människor bete sig på ett sätt så man undrar hur det är fatt med dem. Som så många andra var jag ute i hetsen kring jul och bidrog till den kommers som pågick? Jag och min fru skulle springa in en sväng i en av våra stora butikskedjor för att fynda. Min dotter valde att sitta kvar i bilen och vänta på oss. Efter oförrättat förvärv kom vi lite molokna tillbaka och satte oss i bilen. Parkeringen var knökfull och en strid ström av bilar såg till att alla parkeringar var upptagna.

Min dotter berättade då om hur en en bilist stått och väntat länge på en parkering och äntligen var på väg att backa in på en tom plats. Då kommer plötsligt en bil från andra hållet och kör in på den tomma rutan och ”stjäl” platsen från den backande bilen. Föraren blir naturligtvis harmsen och kliver snabbt ut ur sin bil och går fram till den andra bilen. Ur den bilen kliver en kvinna som just ska till att gå när den andra bilisten konfronterar henne.
-Varför snor du min parkering? Såg du inte att jag var på väg att backa in?
-och? Vem bryr sig? Blev hennes svar till honom. Sen gick hon bara.
Det kan kanske tyckas vara en bagatell men i min värld är det just sån här själviskhet som gör vår samtid så ful och hjärtlös. Det är inte roligt att möta människor som beter sig så illa mot andra och det värsta är att det finns ganska gott om dem. De som plöjer fram i tillvaron med vassa armbågar och ser till att ordna det för sig, på bekostnad av andra. En annan händelse råkade en vän till mig utför när han arbetade som busschaufför. Han hade stannat vid den busshållplats och skulle köra ut från hållplatsen och blinkade med vänster blinkers. Bakom honom kom en bilist  som inte visade något tecken på att sakta farten utan tvärtom ökade han och påbörjade en omkörning. Det hör till saken att det var en 50-sträcka, vilket betyder att trafik som kommer bakom bussen har väjningsplikt. Det struntade den här bilisten i. Nu var det så att det fanns en refug framför bussen som den jäktade och ouppmärksamme bilisten inte hade koll på och han fick tvärbromsa för att inte köra på den. Busschauffören fortsatte sin färd mot slutstationen och märkte att bilisten följde efter honom. När bussen var framme stannade bilen bakom och föraren klev ut ur bilen. Han gick resolut fram mot förarhytten och min kompis insåg att han var fientligt sinnad och ville därför inte släppa in honom i bussen. Han öppnade istället sidofönstret och signalerade till bilisten att komma dit.

- Din jävla idiot! jag höll på att sabba min bil för att du inte släppte förbi mig, sa den arga bilisten.

- jaha, svarade min kompis, men jag följer bara trafikreglerna och du hade väjningsplikt. Jag signalerade i god tid att jag skulle köra ut från hållplatsen och du hade möjlighet att sänka farten för att släppa fram mig.  Det är ditt ansvar att hålla koll på var det är lämpligt att köra om.

Då svarade bilisten med att spotta chauffören rakt i ansiktet. Sedan gick han tillbaka till sin bil och körde därifrån med en rivstart. Det här var alltså en fullvuxen välklädd man med en bil av finare snitt. Det finns välklädda svin minsann.

Jag satt framför TV-n med mina barn och tittade lojt på expedition Robinson. Efter att (än en gång) ha uthärdat ett reklamavbrott där annonsörernas kladdiga fingrar ville få mig att bejaka min köplusta uppstår en intressant paradox. Deltagarna har en dialog om de vedermödor de fått uthärda på ön. Efter en stund glider de in på vad de saknar från sitt vanliga liv. Alla saknar sin fru, man men framför allt sina barn. Det är det enda de pratar om. I scenen efter får samtliga prata med sina kära i ett kort samtal per telefon. Allt är snyggt ihopklippt av produktionsteamet. Starka känslor av både sorg, saknad, glädje och lättnad levs ut med full kraft. Det kan verka banalt men i kontrast till budskapet i reklamavbrotten, där budskapet är att konsumera uppstår just själva paradoxen tydligt.

Ingen av deltagarna verkar sakna sin BMW eller platt-TV. Någon Iphone 4 eller laptop nämns inte heller. Jag påtalar just det för mina barn och säger: ”märker ni att det enda de saknar är sina viktiga relationer; sina barn och älskade makar”.

Även en Banal TV-såpa kan förmedla ett tankeväckande budskap om vad som egentligen är viktigt i livet.

En annan paradox uppstår i ett annat avsnitt när den siste finalisten ska utses. Deltatagare som blivit utröstade träffar de som är kvar. Under kvällen konfronterar en av de utröstade en av de möjliga finalisterna och kallar honom för Judas, då han ansåg att han hade blivit lurad och sviken. De hade ju haft en pakt ihop. För vem/vilka var den pakten viktig och vad var syftet med att ha en pakt? Det var väl att skydda sig själv och att kunna styra över vilka som skulle röstas ut.

Robinson har sänts sedan 1997 så det sociala spelet borde inte vara obekant för någon som deltog och ”ger man sig in i leken får man leken tåla”. Det blir på sitt sätt gulligt när en person känner sig så förorättad och gör allt vad han kan för att sätta dit Judas. Snacka om att falla på eget grepp och att lida brist på självinsikt.

Visst blir man besviken när man tror att man kan lita på en person och sedan upplever att man blivit lurad men det har ju hänt tidigare i serien.

De vedermödor de som bott på ön har fått stå ut med kan en tittare bara föreställa sig och hur sedan avsnitten klipps ihop råder inte deltagarna över men på något sätt visar något så banalt som en dokusåpa upp mänskliga beteenden och vår (o)förmåga att kommunicera. Det är intressant i sig.

En kväll för många år sedan satt jag på Mc Donalds och åt hamburgare med några vänner efter ett biobesök. Något kulinariskt äventyr var det inte men en hamburgare smakar ju exakt vad man kan förvänta sig på Maccen oavsett var i världen man befinner sig och det gör ju att man vet vad man får. Ibland kan det rentav smaka gott och så var det vid detta tillfälle. Restaurangen ligger på Vasagatan i vår kära huvudstad och miljön i den sena timmen skräpig med obefintlig mysfaktor. Strax bakom oss hörde jag två män som liksom vi satt och njöt av sin måltid.

-Den här var varm, sa den ene av dem.

-Jaa den var god, svarade den andre.

I mitt stilla sinne höll jag med dem och tänkte att det var fler som mellan varven kunde njuta av en hamburgare. Jag kände smaken av en vällagad Mc Feast och njöt… precis som männen bakom mig.

Jag och mina vänner satt och pratade och hade trevligt och fäste ingen större vikt vid männen som satt bakom oss. De fortsatte att prata om välsmakande pommes frites och läsk som inte var avslagen.

Plötsligt reser sig en av männen och går fram emot soptunnorna. Av klädseln att döma antar jag att han är uteliggare. Han öppnar luckan till soporna och börjar rota runt.

- Ööh Berra kolla här. Här hitta jag en halväten Big Mac. Vill du ha den?

-Faan vá schysst Sigge. Finns det nåt å dricka där?

- Ööh Vänta! Få se nu… Jorå här finns en mugg mé cola.

- Sigge vi har en jävla tur idá. Mmm fan vá gott mé cola. Den här vánté så avslagen heller. Schysst!

Aptiten försvann på ett ögonblick för oss alla tre och vi lämnade restaurangen i det snaraste.

Ibland letar sig händelsen tillbaka till mig och jag tänker på den misär de här två männen  levde i, när överlevnad för deras var att leta efter mat i soptunnor. Där satt de mitt bland vanligt folk och njöt av halväten slängd mat som de letat fram bland sopor. Det var mat som andra betalat för och av någon anledning inte ätit upp utan slängt. Det är en verklighet vi inte gärna vill kännas vid.

 Kanske kan det bli en påminnelse om att vi tar mycket för givet. Det ger bilden av en överkonsumtion och frågan är om det bara är det faktum att några letar efter mat i soporna som fick mig att tappa aptiten eller är ett annat skäl  att det i denna situation blir uppenbart att vi har ett samhälle där vissa inte får plats?

För dem finns  inget skyddsnät som bär upp dem i sin utsatta situation.

Deras närvaro på Mc Donalds denna kväll påminde oss om att alla inte har en plats i välfärdssverige och blir som en nagel i ögat. Misären letar sig in mitt i Jämerdalen och provocerar oss välgödda medelklasssvennar och skakar om oss lite…

Ännu en bok har kommit som avhandlar skilsmässoämnet. Bokens innehåll var ett av debattämnena i Svt:s ”Debatt”, som sändes härförleden. Ofta landar argumenteringen, i mitt tycke, i att handla om dysfunktionella familjer där skilsmässa är det enda vettiga alternativet och att man inte kan hålla ihop bara för barnens skull. Självklart är det så och visst är det bra att man kan ”dela” på sig. Ibland är det nödvändigt.

Men det finns en baksida, med en mycket besk eftersmak, också och den måste lyftas fram och belysas. Det är något alla ni föräldrar som funderar på att skilja er bör tänka över 1000 gånger innan ni skiljer er. Gräset är inte grönare på andra sidan. Jag talar av egen erfarenhet.

Inga barn har själva bett om att födas. Det är ett beslut som vuxna tar och i de flesta fall är det (förhoppningsvis) kärlek och behov av reproduktion som är skälet till att män och kvinnor skaffar barn. När barnet är fött har båda föräldrarna ett livstidskontrakt att förhålla sig till. Det är ett ansvar som vilar på både mamman och pappan.

Ett äktenskap mellan två heltidsarbetande föräldrar under småbarnsåren kräver väldigt mycket . Många par går vilse under den här tiden. Ofta smyger sig separationen på till synes omärkligt och plötsligt är det för sent. Sedan sitter du ensam i ditt nya hem och undrar vad det var som hände. Var allt bara den andres fel eller vågar du rannsaka dig själv?

Lever vi månne i en tid där individualitet och egennytta (för många) blivit så viktigt att alla andra (även barnen) alltid kommer i andra hand?

Det finns emellertid en relation som är ännu mer krävande och det är vuxenrelationen i en styvfamilj. Den psykiska pressen är mycket större eftersom det är många fler relationer och möjligheter till konflikter.  Det finns också exmakar på två håll som det nya paret ska förhålla sig till. Samordning av semestrar är inte det lättaste med de upp till sex vuxna oxh x antal barn som har egna behov och önskemål.

På något sätt ordnar det sig alltid men det är inte lätt. Statistiken visar att ca 50 % av styvfamiljerna splittras inom fem år.

Inom litteraturen kryllar det av självbiografiska barndomsskildringar, som ofta avhandlar en korkad, svekfull och oförstående vuxenvärld. Barnen kommer alltid i kläm och (för) många vuxna vill inte inse det. Självrättfärdigandet ges ett stort utrymme.

Jag har arbetat i över tjugo år med barn i lågstadieåldern och vid det här laget har jag sett det mesta. Allt från tomtebolycka till total misär har jag mött. Jag har mött föräldrar som kommit viftande med tingsrättsdomar, andra har velat att jag ska vittna i vårdnadstvister, en tredje förvägrar sitt barn umgänge med den andra föräldern och ljuger och manipulerar för att blidka sina barn. Självklart har jag också sett föräldrar som hanterat vårdnaden av barnen ”snyggt” vid skilsmässor. Det måste också sägas. Något gemensamt jag sett hos många barn med skilda föräldrar är en håglöshet och sorgsna ögon. Livet gör ont.

Ett flertal gånger har jag hört när föräldrar efter flera år har insett att; ”fan mina barn har faktiskt tagit skada av det här”. Det är barn som behövt psykologhjälp och det är vanligare än vad många tror. Andra föräldrar har varit så upptagna av sin egen olycka eller lycka att de inte ens verkar ha tänkt tanken att deras barn lider.

Ett vanligt scenario vid en skilsmässa är att båda föräldrarna skaffar boende nära barnens skola/dagis och har barnen varannan vecka. Efter något år har båda träffat en ny partner och plötsligt lever barnen i en styvfamilj (eller två). Det är inte ovanligt att den ena föräldern, oftast pappan, flyttar från barnens hemort och plötsligt ska barnen bo varannan vecka i två hem som ligger, ibland flera mil, ifrån varandra. Detta är något de måste acceptera.

Den förälder som är sugen kan gärna prova att bo i två hem som ligger långt ifrån varandra varannan vecka för att smaka på hur det känns. Många barn får acceptera det utan att bli lyssnade på.

Sedan finns alla de frånvarande pappor, som skyller på arbetstider och krävande arbete. Skolgårdarna kryllar av vilsna smågrabbar med frånvarande pappor, som först vid dödsbädden (kanske) inser att de gjort en rejäl felprioritering i sitt liv och försummat sina barn.

Försök att minnas när du blev förälskad i den person du valde att gifta dig med. Tänk på kärleken som ledde till att ni skaffade barn och det liv ni byggde upp tillsammans. Så en dag står ni där nyskilda med den fadda smaken i munnen. Även om du känner: ”Wow en nytändning”, är det väl rimligt att tro att du också känner en djup sorg över ett misslyckande.

Den här sorgen kommer du att bära med dig.

Du kommer att få acceptera att du plötsligt har förlorat kanske 50 % av kontakten med dina barn (eller mer); och vad värre är så har dina barn förlorat hälften av kontakten med dig.

Du kommer att stå där på söndagskvällen, med en klump i magen, och hjälpa dina barn att packa ner gosedjuren i ryggsäcken. Sorgen kommer att göra sig påmind när du lämnar dina barn i skolan eller på dagis morgonen efter. Det dåliga samvetet och skuldkänslan får du också leva med.

Du kommer också att se gråten och förtvivlan i dina barns ögon när du träffar dem när skolan har öppet hus under veckan när de är hos den andra föräldern och de gråter för att de saknar dig. Det spelar ingen roll om det är mamma eller pappa om båda är bra föräldrar och älskar sina barn. Jag lovar att det gör ont.

Du kommer att ha små möjligheter att påverka vad som händer hos den andra föräldern och kanske är blir ni ni bittra fiender. Det är det lätt att bli när man är frånskild.

Din familj och dina vänner ska förhålla sig till den nya situationen och kanske får du vänja dig att dina syskon och vänner fortsätter att umgås med ditt ex:s nya familj.

För min del har jag haft tur som kommer hyfsat bra överens med mina barns mamma och det beror på att vi båda har tagit ansvar för att inte skapa konflikter.

Mycket av det jag skrivit är väldigt negativt och det kan verka som att livet är slut när man skiljer sig. Så illa är det givetvis inte.

Det går mycket bra att finna mål och mening med sitt liv även efter en skilsmässa och för en del blir livet lyckligare… men du kan inte blunda för nackdelarna

Att leva loppan och röja runt brukar inte kännas så givande i längden. Det går snabbt över och vardagen tränger sig på till slut även i ditt nya liv.

Vi tar alla olika vägar i livet för att förstå och lära känna oss själva och ibland hamnar vi i en återvändsgränd. Livet är inte lätt alla gånger.

”Många äktenskap skulle kunna räddas om makarna gav lika mycket kärlek till varandra som till sina hundar”.

Det är mycket klokt att ibland fundera över vilka människor som ”lyfter” dig och vilka som drar ner dig.
De verkliga vännerna är de där ovanliga människorna som frågar hur du mår och sedan lyssnar på svaret. De är som skor: man trivs bäst med dem man har ”gått in”. Du kan vara ganska säker på att de som talar illa om andra i din närvaro, talar illa om dig i din frånvaro. Man bör nog tänka till om man har ett starkt behov av att släcka andras ljus för att ens eget ska lysa klarare.

Når børn begynder at drikke vælling bør du give dem tapetklister i stedet. Bland nogle kontaktlim, så limen sidder fast i halsen. Nu barnet er, hvor dejlig klukkende talesprog som ingen forstår.

Laat dit barn drikke masser af øl i stedet for mælk og juice. Det er meget godt for på denne måde vil børnen skrive sproget som ”utydelig”, der er. Man skal ikke forstå det danske sprog skriftligt heller. Ligeledes er det med matematik. Nu opstår nemlig den ejendommelige måde, at danskerne tælle deres penge. Alt er hulter til bulter.
Med sin hals fuld af tapetklister og en masse øl i halsen bliver utydelig tale. Af meget øl bliver en ægte dansk beruset og glad. De kan lide at mødes på en pub med øl og pølser.

Karakteristisk for en dansk er at gå fra en pub med en Tuborg eller Carlsberg i hånden og en rød pølse i den anden hånd, sang, ”vi er røde, vi er hvide”, på vej til de sportsgreneparken er kendt, at der er en dansk. Som danskere nedværdigelse så, når de taler, de har svært ved at forstå hinanden. Derfor blir danskerne let vred når de ikke forstår, hvad den anden siger, og derfor har den ”danske kraniet” opfundet som en metode til at løse konflikter. Som blod flyder ud over den hvide hud, er det danebrogen. Danskeren, der vandt slagsmål nedværdigelse og vil gerne slå svenskerne både gul og blå. Så er det som at være en dansker.

Så det er bedst, at du bruger forsigtig, når du møder en dansk

För många år sedan, 27 närmare bestämt, spelade jag i ett symfonirockband. Sahara kallade vi oss och Saga var en gemensam förebild. Vi hade testat några keyboardister och till sist hittade vi en kille med hyfsat bra syntar. Jussi, som han hette, var en duktig musiker och väl insatt i musikstilen. Jussi brukade spela trummor i sin pappas dansband, Han var från Finland och spelade dragspel. Pappans orkester brukade spela på olika finska danskvällar. Det speciella med denne man var att han saknade några fingrar på ena handen. Han löste det med att vända dragspelet upp och ner och på så sätt spela basgångarna med den hand han saknade fingrar på. Det blev nog en del att lära om eftersom tonerna i dragspelet också hamnade upp och ner. Flink i fingrarna var han hur som helst.

Jussi bad mig vikariera för honom på ett gig i Norrtälje. Där skulle pappans orkester spela upp till dans på finska föreningen. 500 kronor skulle jag få i gage, vilket inte var så illa betalt på den tiden. Så jag tackade ja till giget.

Tyvärr fanns ingen tid till repetitioner eller förberedelser utan här var det gehör och avista som gällde.

När dagen D infann sig packade jag ner de trummor och cymbaler jag skulle använda i sina casar och väntade in min kompis Peter, som skulle köra oss till Norrtälje.

När han något försenad dök upp blev jag fundersam när jag såg bilen vi skulle åka i. Det var en ålandsregistrerad gammal rostig Toyota Hi ace med körförbud. ”Hur fan ska det här gå”, tänkte jag men sa inget. Vi packade in trummorna och åkte iväg för att hämta resten av orkestern.

När de övriga hade stuvat in sina instrument och sig själva bar det iväg mot Norrtälje. Musikerna bestod av en dragspelare, en elbassist och en sångerska. De var väl mellan 40 och 50 år gamla och finnar alla tre. Samtliga hade nog inlett kvällen med att titta djupt i flaskan för nyktra var de inte. Sångerskan hade kvällen till ära hottat till sig med en leopardmönstrad klänning, svarta nylonstrumpbyxor och högklackade stövlar. Hon var slarvigt sminkad och luktade starkt av parfymen ”Opium”, som var väldigt populär när detta begav sig 1983. Jag var 19 år och en smula chockad i mötet med en vuxenvärld jag själv hade lite erfarenhet av.

Ingen av dem var otrevlig men de var småfulla alla tre. Dragspelaren och Bassisten skulle introducera repertoaren av finsk folkmusik. Jag hade ingen erfarenhet av att spela finsk musik. Det var: humpa, vals, tango (självklart), bossanova och polka. Av någon anledning har de latinska rytmerna tango och bossanova hittat en hemvist i den finska dansmusiken.

Dragspelaren sa pedagogiskt att ”tu schka schpeela låånga schlaag när tu spelar vaalsch”, på kraftigt bruten finska. Jag försökte förstå vad han menade och föreslog synkoper, som jag demonstrerade för honom. Han avvärjde och sa ”Nej, nej… låånga schlaag”. Av någon anledning kom varken han eller jag på tanken att han kunde härma rytmen med munnen utan han höll sig envist till ”låånga schlaag”. Tanken föresvävade att ge honom några låånga schlaag på käften men jag är inte av den våldsamma sorten; kanske för att jag är trummis;-D. Bilen, som stånkade fram stank av en blandning av Opium, gammal grogg och dålig andedräkt. När vi kom fram hade jag på ett ungefär fått klart för mig vad som gällde och jag hade bett dem vara tydliga med att meddela mig vilken stil på låten det var innan vi började spela den.

Till min stora förtret visade de sig att jag hade glömt stativet till min virveltrumma, så jag fick lägga virveltrumman på min trumstol och låna en pall från finska föreningen att sitta på.

Tonen i virveltrumman var helt död och det lät inte bra ihop med de övriga trummorna men det var bara att gilla läget.

Själva giget blev en mardröm. Jag fick hålla i virveltrumman med knäna för att den inte skulle trilla av trumstolen den låg på, vilket gjorde det väldigt svårt att slappna av. Kantslag var det också svårt att spela, när jag t ex skulle spela bossanova.

De övriga i orkestern hade för övrigt bråttom att hinna igenom repertoaren och glömde allt som oftast att tala om vilken stil det var som gällde. Bassisten var den som var mest vaken och när han räknade in kunde det låta så här: 1, 2 1,2 humpa och då var det ju ”bara” att hänga på och spela. De låånga schlaagen listade jag ut så här.

Vals spelas i ¾-delstakt och sjunger man rytmen, som diktat, blir det taa tate, taa tate, taa tate, taa tate. Dragspelaren menade att jag skulle spela taa tatrrr, taa tatrrr o s v för då blir det låånga schlaag. Man brukar spela cymbal och bastrumma på första taktslaget och virveltrumman på taktslag två och tre. Gör man då en buzz/ruff (pressar trumstocken mot trumskinnet) på det sista taktslaget i takten får man ett låångt schlaag; Taa tatrrr…

Efter någon timme på scenen var det så dags för en paus och vi satte oss vid ett bord med en varsin öl men jag kände mig som ett UFO i sällskapet. Jag hade ingenting gemensamt med någon av de andra förutom att vi höll på med musik. Dessutom pratade de finska med varandra. Sångerskan sa ”Vaa int Schåå allvaarlig kraabben” men vad skulle jag säga till den våpiga damen. Jag var en ung grabb ute på tunn is som fick erfarenhet av vad det kan innebära att vara en musiker, som spelar för brödfödan.

Efter pausen fortsatte mardrömmen dryga timmen till innan vi slutade efter midnatt. Jag hade suttit och ”fuskat” mig igenom denna danskväll men gästerna var hur nöjda som helst och dansgolvet var välfyllt. Det var en speciell upplevelse att sitta och spela i blindo och haka på de andra musikerna i en musikgenre jag var helt obekant med.

Kvällens glädjestund för mig var när jag fick gaget.

Peter dök upp med den ålandsregisterade, rostiga gamla toyotan med körförbud och vi packade in alla musikinstrument och åkte hemåt igen. Bilen puffade på och musikerna babblade på. Efter den kvällen återsåg jag dem aldrig mer men jag fick lite mer livserfarenhet och ett minne för livet.

Ret är drå soligt att skå i golan gycker Töran. Fan mår svära lig att säsa och riva. Rå pasterna är let doligt att keka rull och lela spandbandy. Ibland veker li gurrakömma. Refter asten vade hi fnattematik. Idiot är kättehjul pycker Teter. Sku da spårda vitt dråk fräjer söken och ret är dätt. Idag sladde hi vöjd också; slätröjd. OOh rad voligt.