Rush har följt mig nästan lika länge som jag har spelat trummor. Efter ett par år i den kommunala musikskolan, upptäckte jag bandet i samband med att ”All the world’s a stage” släpptes hösten 1976. Sedan var jag såld. Många år senare, 1987 närmare bestämt, bildades tributebandet Rush for cover efter ett långt jam en söndagseftermiddag, då ett antal av Rushhits betades av. Vi träffades på Jazzklubben Fasching i Stockholm, när vi satt och diggade till det suveräna fusionbandet Hawk on flight. I pausen mellan låtseten spånade vi om att jamma rushlåtar. Från början var det tänkt som en kul grej utan ambitioner att giga. Så blev det inte. Under fyra år landade repertoaren till sist på 28 låtar innan bandet lades ner. Ett par återföreningar har det blivit, senast 1996, och nu är det dags igen i Alingsås den 30/5 2015. Detta kan med rätta anses som en blygsam händelse för de flesta. Ett och annat Rushfan blir förhoppningsvis nyfiken och är hjärtligt välkommen till Palladium/MX rockbar den 30/5. Ju fler desto bättre En nyfiken läsare får en liten inblick i vad som kan fängsla en medelålders man, som i övrigt lever ett ganska ordinärt liv i konungariket Sverige.
Jag har nagelfarit Neil Pearts trumspel genom åren och är väl förtrogen med hans spelstil. Övat i största allmänhet har jag gjort i många tusen timmar genom åren. De sista tio åren har det varit mer sparsmakat och demonerna svepte runt och gottade sig , när det blev klart att vi ska giga igen. Hur långt tillbaka skulle jag behöva gå för att speltekniskt kunna genomföra det här. Som en vänsterhänt och högerfotad trummis har jag tragglat med min koordination i många år. Jag är inte lättlärd. Ibland använder jag vänsterfoten som leadfot när jag spelar bastrummor och likaså höger hand som leadhand. Bakvänt och konstigt blir det mellan varven men på något sätt funkar det. George Lawrence Stone:s ”Stick control” har plågat både händer och fötter X antal timmar och trots det blir det på samma sätt med mina små grå, som med de krakar som skulle delta i VM i orientering för människor utan lokalsinne; en underbar sketch av Monty Python-gänget. Det blir virrigt Men skam den som ger sig.
Speltekniken är hyfsat intakt i både händer och fötter men jag blev förvånad över framförallt två saker: 1. Jag insåg att jag lärt mig många av låtarna på ett intuitivt sätt. Visst har jag analyserat men det mesta har jag nött in och utvecklat efterhand.
2. Låtarna kräver otroligt mycket både fysiskt och mentalt, vilket resulterar i ett enormt kraftfullt trumspel.
Det visste jag ju sedan tidigare egentligen men jag insåg att jag inte kan vila på lagrarna. Paradiddlar i alla möjliga varianter samt en dos Rushlåtar nästan varje dag har lett en bit på vägen och nu väntar ett antal rep innan det är dags att äntra scenen. Det var känslosamt att ställa upp mitt Tama artstar trumset och samtidigt ha ett mycket kärt återseende av mina gamla kompisar Håkan Granat och Janne Flyrin. För vår del blev ”vår” signumlåt Limelight självklar att börja med. Det kändes speciellt.
Jag känner en stor ödmjukhet och respekt inför det hela, som den glada amatör jag är. Det har inte varit någon ambition att spela låtarna exakt som originalet. Jag vill dock inte utesluta något bara för att det är för svårt eller för att jag är lat. Däremot vill jag att passionen för låtarna ska leva och att det ska vara Rushspirit på mitt sätt. Därför gör jag lite egna tolkningar. Hope you will dig it.
Related Articles
No user responded in this post
Leave A Reply