När man pratar om våra personliga förutsättningar i egenskap av de människor vi är, kommer ofta arv och miljö in i resonemanget. Vi präglas självklart av våra föräldrar och den miljö vi växer upp i. Livet självt gör sedan sitt. Det händer saker i samspelet och i möten med våra medmänniskor som korsar och följer vår väg i livet. I mitt arbete som fritidspedagog har jag mött 1000-tals barn genom åren och har sett hur deras förutsättningar i livet har präglat dem. Vissa barn växer upp i en stabil miljö med närvarande föräldrar medan andra lever i total misär. I våra möten med människor ger några oss ”mentala tatueringar” som blir outplånliga och hänger fast i oss. En del tatueringar är positiva och livsnödvändiga. De kan göra hela skillnaden mellan ett bra och dåligt liv. Andra är negativa och kan ge oss bojor som håller oss tillbaka och begränsar oss i livet. Som vuxna lever vi med våra ”demoner” och contradictioner i våra personligheter, som leder till ett samspel mellan ytterligheterna inom oss. Mycket av det har präntats in i vår uppväxt men finns även i våra gener. Kontrollbehov, aggresivitet, prestige, prestationsångest, självhävdelsebehov, dåligt sjävförtroende och svag självkänsla är några exempel på egenskaper som kan växa fast till bojor, som blir till ett hinder i vår utveckling. Vid två olika tillfällen har jag den senaste tiden mött två personer, som jag tidigare genom mitt arbete haft en mer regelbunden kontakt med. De hade det inte alldeles lätt i livet då. Mitt bestående minne av dem båda är att de av olika skäl inte var speciellt sympatiska någon av dem. Åren har gått och nu vid två flyktiga möten väcktes associationer utifrån deras ansiktsuttryck. Jag pratade inte med dem och vet ingenting om hur de lever idag men när jag såg dem, påmindes jag mer om en gråtung dag i januari, med en decimeter snöslask och hällregn än den vackra försommardag med klarblå himmel och solsken som rådde när jag mötte dem. Livet hade uppenbarligen satt sina spår.
Detta möte inspirerade mig till följande dikt:
Gårdagen blev vad jag kunde ge den och missmodig stretar jag nu fram med bördan av mig själv.
Vankelmodet har blivit ett ankare med bindningar, som inte skänker mig någon ro.
Över tid har jag levt i detta varandets gyckelspel och som en narr ser jag med vämjelse, genom mitt eget smidda galler det liv jag ej kan vara delaktig i.
Det lockar mig med dofter, lust och fägring och sköljer över min välansade fasad. Jag kan ta på det där jag obändigt står vid min läst, som en skugga av den jag kunde ha blivit.
För många år sedan hörde jag en teapeut som var sommarpratare i programmet sommar. Hon pratade om hur många av oss begränsar oss själva och inte lever ut vår fulla potential. Vi kan så mycket mer än vi tror själva men livet plattar till oss på olika sätt. Självklart ser jag också mig själv i ovanstående dikt. men är för egen del fast besluten att inte förlora mig i bitterhet. Jag har inte glömt de två personernas missmodiga ansikten. Så vill jag inte vara.
Related Articles
1 user responded in this post
Vad härligt det är att stöta på människor med verkliga tankar och formuleringar.
Det glädjer mig. Keep up the good work!
Leave A Reply