Vi var många vi gubbar som ställt oss framför Festival stage för att avnjuta Rush på Sweden rock festival den 8 juni. När jag satt i gräset och väntade såg jag en avbild av mig själv. En ung kille i de yngre tonåren med en rushtröja på sig, stod framför mig med sin pappa. Det är på dagen 36 år sedan jag såg Rush första gången; då på Göta Lejon i Stockholm så att se honom väcker minnen av en 13-åring som äntligen skulle få se sina idoler live. Det var sista konserten på ”All the world´s a stage”-turnén och den enda utanför UK. Efteråt åkte de till Wales för att spela in ”A farewell to kings”.
När blicken vandrar runt i publiken ser jag att många är mogna män mellan 45-55, vilket kanske är en liten förklaring till att publiken inte är så livlig. Man är inte lika benägen att stå och headbanga och veva med armarna när man nått lite mognare ålder. Många av oss bär mer och mindre urblekta tröjor från tidigare konserter och det hela ter sig en smula patetiskt, när man ser dem i 1000-tal, samtidigt som det förbrödrar oss Rushdiggare. Är man hängiven så är man. De flesta av oss har vuxit upp med deras musik och har garanterat en personlig relation till deras låtmaterial. Att se Clockwork angelsshowen kändes nödvändigt, för min del; speciellt när jag hade läst låtlistan. Den innehöll många låtar, från 80-talet, de inte framfört live på många år. Att de hade med sig en stråkensemble lät också häftigt, vilket måste upplevas.
Samtidigt visste jag ungefär vad jag kunde förvänta mig, då jag sett dem sex gånger tidigare; senast på ”Time machine”-turnén. Även denna gång bjöds vi på en maffig show att vila ögonen på. Ljussättning, pyroteknik och videosekvenser var snyggt sammanflätade med musiken och gav en totalupplevelse. Ljudet var inte det bästa även om det blev lite bättre en bit in i konserten. Vet inte om ljudteknikern gått för att äta korv under de första låtarna men ljudet var inte bra. Baskagge och elbas formligen dånade ur högtalarna så man stod och skakade. Dessvärre dränktes resten i denna ljudgröt men lyckligtvis blev det bättre.
Rush var så bra att jag hade svårt att ta in upplevelsen. De är ett genuint liveband, som mognat genom åren och kan, i mitt tycke, jämföras med ett vällagrat årgångsvin. Det flamboyanta står numera tillbaka och det virtuosa tar inte över musiken. Ibland blixtrar det till men de får det svåra att låta enkelt och har inte något att bevisa längre. En 40-årig karriär talar för sig själv. Allt skulle kunna handla om nostalgi men det gör det inte. Deras senaste skiva är en av deras bästa och en försvarlig del av konserten ägnas åt att beta av ”Clockwork angels”. Lite surt var det att de fick stryka 7-8 låtar ur repertoaren. Flertalet hade jag sett fram emot att höra live. Force ten, The body electric, Territories, The pass, The wreckers, Halo effect, Wish them well, Dreamline och Manhattan project spelade de inte. Det var synd men det kanske vore mycket begärt att låta ett band spela i tre timmar, när deras stora produktion ockuperade Festival stage större delen av lördagen. Med facit i hand är jag lite förvånad över podiet, som gick ut i publikhavet. Varför plockades inte det bort till Rushkonserten. Varken Geddy Eller Alex tog ett enda steg ut på det under konserten. Hade podiet varit borta hade publiken kommit närmare scenen och fått lite intimare stämning.
Det ägnades stor uppmärksamhet åt att de gjorde sin första festivalspespelning i Europa på 34 år. Ser man det i möjligheternas ljus, får de chansen att möta en större publik. Jag hade visserligen hellre sett dem på ett fullsatt Globen och fått höra hela setlistan men å andra sidan fick jag uppleva Sweden rock och det var inte fy skam. I slutet av konserten såg jag, på TV-skärmen, ett enormt publikhav. Efteråt läste jag att runt 20 000 sett konserten. Kan det verkligen ha varit så många framför scenen? Bilderna på rush.com visar ett enormt publikhav framför Festival stage så det stämmer nog.
För den oinvigde är det inte lättsmält musik men fan så bra de är gammelgubbarna. Från vissa håll tycktes det att de borde spelat mer publikfriande material och att de nya låtarna drog ner tempot. Själv är jag bara glad över att de stuvar om i repertoaren. Jag har svårt att se att ett riktigt Rushfan inte skulle gilla en låt som ”Caravan”, ”Clockwork angels” eller ”Far cry”. Det är jäkligt bra låtar och de har en hel skatt av material att ta av så varför skaffa sig lättköpta poänger med ” gammal skåpmat” de spelat på varenda turné de senaste decennierna. Det finns en hel räcka med väldigt starka och bra låtar från tidigare skivor, som de kunde ha spelat. Idén med en stråksektion var en mycket god idé, som hade passat flera av låtarna i första set också. ”Red sector a” och ”Yyz” nådde nya nivåer med snygga stråkarrangemang.
Hatten av för världens bästa band.
Related Articles
1 user responded in this post
ilyVg9 https://goldentabs.com/
Leave A Reply