Jag sitter bakom trummorna på Mosebackes scen och tittar ut över publiken samtidigt som jag kämpar för att hålla koncentrationen uppe. Ljudbilden är spröd lågmäld och avskalad. Allt känns väldigt naket och ärligt. Vi spelar Saskia av Cornelis Vreesvijk. Vi, bandet AB Svenska hjärtan har haft med låten i vår repertoar i över tio år och har aldrig repeterat den utan bara spelat låten. Den har varierat i tempo och olika uttryck. Kvällen till ära spelar jag den med Rocket rods, som är en soft variant av vanliga trumstockar men ger ett mjukare sound. Vår version är organisk och den blir alltid annorlunda när vi spelar den. Berättelsen är underbar. Applåderna blir varma och vi fortsätter med vårt eget material, som till vår stora glädje blir mycket väl mottaget, vemodet till trots.
De akustiska instrumenten dominerar denna kväll och det är härligt att se att det finns intresse för musik med äkthet.
Den som inte själv utövar musik kan inte föreställa sig hur mycket tid man måste lägga ner för att lära sig att spela ett instrument och hur mycket tid du än lägger ner, blir du aldrig fullärd. Det finns alltid nya stigar att trampa på.
Men när du hör en musiker som verkligen kan spela, blir människa och verktyg ett med varandra och du får kontakt med personens hela känsloregister. Det är häftigt.
Publiken På Mosebacke var helt underbar. Närvarande och lyhörd. alla artister levererade sin musik på sitt eget sätt och kommunicerade.
Det var en stor kontrast till spektaklet som sändes i TV kvällen innnan; nämligen Melodifestivalen. Förvisso proffsigt gjort men var fanns äktheten. På scenen stod bl a fyra proffsiga tjejer och framförde någon slags modern syntdisco med akustisk gitarr, dragspel och fiol. Där fanns också ett antal dansare med en trumma på magen. Ingenting i musiken associerade till akustisk musik utan instrumenten är bara en del av rekvisitan, vilket är den funktion instrumenten har i melodifestivalsammanhang nuförtiden. Var tog orkestern vägen. Evenemanget är rejält påkostat så varför inte en orkester så musiken blir levande.
Levande musik som framförs av musiker som vet vad de håller på med är oslagbart oavsett genre.
Det finns så mycket duktiga musiker ”ute i stugorna”. Det är dags för en ny musikrevolution och det är kanske de osignade bandens tur att kliva ut i rampljuset. Myspace och andra sajter kryllar av dem. De etablerade artisterna har inte samma givna ekonomiska förutsättningar längre. De har sitt varumärke. Utmaningen är hur osignade band ska nå ut med sin musik och om ”vanligt folk” är beredda att ge dem chansen. Det är inte lätt i dagens mediebrus.
Tänk om vanligt folk börjar leta sig ut ur stugvärmen hemma och lyssnar på musik där den passar bäst; nämligen på en scen och om de av nyfikenhet ”vågar” ge okända band chansen.
Det vore en välbehövlig injektion för musiklivet. Denna oberoende konkurrens behövs så att de kommersiella krafterna inte får för mycket makt att strömlinjeforma musik bara för att optimera sina vinster
.
Related Articles
No user responded in this post
Leave A Reply