Ännu en bok har kommit som avhandlar skilsmässoämnet. Bokens innehåll var ett av debattämnena i Svt:s ”Debatt”, som sändes härförleden. Ofta landar argumenteringen, i mitt tycke, i att handla om dysfunktionella familjer där skilsmässa är det enda vettiga alternativet och att man inte kan hålla ihop bara för barnens skull. Självklart är det så och visst är det bra att man kan ”dela” på sig. Ibland är det nödvändigt.
Men det finns en baksida, med en mycket besk eftersmak, också och den måste lyftas fram och belysas. Det är något alla ni föräldrar som funderar på att skilja er bör tänka över 1000 gånger innan ni skiljer er. Gräset är inte grönare på andra sidan. Jag talar av egen erfarenhet.
Inga barn har själva bett om att födas. Det är ett beslut som vuxna tar och i de flesta fall är det (förhoppningsvis) kärlek och behov av reproduktion som är skälet till att män och kvinnor skaffar barn. När barnet är fött har båda föräldrarna ett livstidskontrakt att förhålla sig till. Det är ett ansvar som vilar på både mamman och pappan.
Ett äktenskap mellan två heltidsarbetande föräldrar under småbarnsåren kräver väldigt mycket . Många par går vilse under den här tiden. Ofta smyger sig separationen på till synes omärkligt och plötsligt är det för sent. Sedan sitter du ensam i ditt nya hem och undrar vad det var som hände. Var allt bara den andres fel eller vågar du rannsaka dig själv?
Lever vi månne i en tid där individualitet och egennytta (för många) blivit så viktigt att alla andra (även barnen) alltid kommer i andra hand?
Det finns emellertid en relation som är ännu mer krävande och det är vuxenrelationen i en styvfamilj. Den psykiska pressen är mycket större eftersom det är många fler relationer och möjligheter till konflikter. Det finns också exmakar på två håll som det nya paret ska förhålla sig till. Samordning av semestrar är inte det lättaste med de upp till sex vuxna oxh x antal barn som har egna behov och önskemål.
På något sätt ordnar det sig alltid men det är inte lätt. Statistiken visar att ca 50 % av styvfamiljerna splittras inom fem år.
Inom litteraturen kryllar det av självbiografiska barndomsskildringar, som ofta avhandlar en korkad, svekfull och oförstående vuxenvärld. Barnen kommer alltid i kläm och (för) många vuxna vill inte inse det. Självrättfärdigandet ges ett stort utrymme.
Jag har arbetat i över tjugo år med barn i lågstadieåldern och vid det här laget har jag sett det mesta. Allt från tomtebolycka till total misär har jag mött. Jag har mött föräldrar som kommit viftande med tingsrättsdomar, andra har velat att jag ska vittna i vårdnadstvister, en tredje förvägrar sitt barn umgänge med den andra föräldern och ljuger och manipulerar för att blidka sina barn. Självklart har jag också sett föräldrar som hanterat vårdnaden av barnen ”snyggt” vid skilsmässor. Det måste också sägas. Något gemensamt jag sett hos många barn med skilda föräldrar är en håglöshet och sorgsna ögon. Livet gör ont.
Ett flertal gånger har jag hört när föräldrar efter flera år har insett att; ”fan mina barn har faktiskt tagit skada av det här”. Det är barn som behövt psykologhjälp och det är vanligare än vad många tror. Andra föräldrar har varit så upptagna av sin egen olycka eller lycka att de inte ens verkar ha tänkt tanken att deras barn lider.
Ett vanligt scenario vid en skilsmässa är att båda föräldrarna skaffar boende nära barnens skola/dagis och har barnen varannan vecka. Efter något år har båda träffat en ny partner och plötsligt lever barnen i en styvfamilj (eller två). Det är inte ovanligt att den ena föräldern, oftast pappan, flyttar från barnens hemort och plötsligt ska barnen bo varannan vecka i två hem som ligger, ibland flera mil, ifrån varandra. Detta är något de måste acceptera.
Den förälder som är sugen kan gärna prova att bo i två hem som ligger långt ifrån varandra varannan vecka för att smaka på hur det känns. Många barn får acceptera det utan att bli lyssnade på.
Sedan finns alla de frånvarande pappor, som skyller på arbetstider och krävande arbete. Skolgårdarna kryllar av vilsna smågrabbar med frånvarande pappor, som först vid dödsbädden (kanske) inser att de gjort en rejäl felprioritering i sitt liv och försummat sina barn.
Försök att minnas när du blev förälskad i den person du valde att gifta dig med. Tänk på kärleken som ledde till att ni skaffade barn och det liv ni byggde upp tillsammans. Så en dag står ni där nyskilda med den fadda smaken i munnen. Även om du känner: ”Wow en nytändning”, är det väl rimligt att tro att du också känner en djup sorg över ett misslyckande.
Den här sorgen kommer du att bära med dig.
Du kommer att få acceptera att du plötsligt har förlorat kanske 50 % av kontakten med dina barn (eller mer); och vad värre är så har dina barn förlorat hälften av kontakten med dig.
Du kommer att stå där på söndagskvällen, med en klump i magen, och hjälpa dina barn att packa ner gosedjuren i ryggsäcken. Sorgen kommer att göra sig påmind när du lämnar dina barn i skolan eller på dagis morgonen efter. Det dåliga samvetet och skuldkänslan får du också leva med.
Du kommer också att se gråten och förtvivlan i dina barns ögon när du träffar dem när skolan har öppet hus under veckan när de är hos den andra föräldern och de gråter för att de saknar dig. Det spelar ingen roll om det är mamma eller pappa om båda är bra föräldrar och älskar sina barn. Jag lovar att det gör ont.
Du kommer att ha små möjligheter att påverka vad som händer hos den andra föräldern och kanske är blir ni ni bittra fiender. Det är det lätt att bli när man är frånskild.
Din familj och dina vänner ska förhålla sig till den nya situationen och kanske får du vänja dig att dina syskon och vänner fortsätter att umgås med ditt ex:s nya familj.
För min del har jag haft tur som kommer hyfsat bra överens med mina barns mamma och det beror på att vi båda har tagit ansvar för att inte skapa konflikter.
Mycket av det jag skrivit är väldigt negativt och det kan verka som att livet är slut när man skiljer sig. Så illa är det givetvis inte.
Det går mycket bra att finna mål och mening med sitt liv även efter en skilsmässa och för en del blir livet lyckligare… men du kan inte blunda för nackdelarna
Att leva loppan och röja runt brukar inte kännas så givande i längden. Det går snabbt över och vardagen tränger sig på till slut även i ditt nya liv.
Vi tar alla olika vägar i livet för att förstå och lära känna oss själva och ibland hamnar vi i en återvändsgränd. Livet är inte lätt alla gånger.
”Många äktenskap skulle kunna räddas om makarna gav lika mycket kärlek till varandra som till sina hundar”.
Related Articles
No user responded in this post
Leave A Reply