Ibland eller alldeles för ofta kan vuxna bete sig fruktansvärt illa mot barn. Det finns grader i helvetet och det jag vill berätta om är inte av det värsta slaget men ändå tillräckligt illa.
Ex. 1. Två pojkar är med på den fest, som fotbollslagledningen har ordnat för att det har gått bra för laget. Ett gäng pojkar, de flesta i nioårsåldern har vunnit de flesta matcher de spelat och alla är självklart stolta över det. Vid ett tillfälle under festen är två av pojkarna ute på skolgården själva och någonting händer, som resulterar i att den ena pojken drar ner byxorna på den andra. Ingen annan verkar se vad som hänt men han som fick byxorna neddragna sprang in och talade om vad som hänt för sina föräldrar. Den andra pojken var spårlöst borta och en desperat mamma fick hjälp att leta efter honom. Till sist hittades han hemmavid. Han var naturligtvis ledsen och ångerfull men menade att han i skolan hade blivit utsatt för samma sak i skolan. Kanske gav han tillbaka. De två pojkarna var goda vänner och mamman hade goda förhoppningar om att de skulle reda ut det hela så att det inte skulle upprepas. Mamman var lagledare för laget och pappan till pojken som fått byxorna neddragna var tränare för laget. Dagen efter träffas hela laget för att träna och tränaren inleder det hela med att skälla ut pojken, som gjort sitt hyss. Pappan skriker att denne buse minsann aldrig ska få komma hem till hans son igen. Han är inte önskvärd längre. Mamman till den utskällda pojken blir naturligtvis förtvivlad och tar första bästa tillfälle att försöka prata med den andra pojkens mamma för att få till en försoning och att reda ut det hela.
Tji fick hon! Den andra mamman svarade mycket otrevligt att hon hade sagt åt sin man att läsa lusen av grabben som dragit ner byxorna och att det inte fanns något mer att säga om saken. Att man som förälder blir arg och ledsen när ens barn blir utsatt för en kränkning är fullt förståeligt men man måste hantera det klokt och skaffa sig information om vad som hände. Ens eget barn kanske inte är så oskyldigt som man tror. Verkligheten vill man ju gärna anpassa till sin egen fördel även när man är barn.
Den förtvivlade mamman såg ingen annan råd än att omedelbart sluta som lagledare och plocka bort sin son från laget. För min del hoppas jag att resten av föräldrarna gör likadant. Tränare som löser problemsituationer på ett så dåligt sätt och dessutom hänger ut ett barn inför hela laget utan att ens ta reda på mer om vad som egentligen hände när byxorna drogs ner, ska inte vara tränare. De är otroligt dåliga förebilder och en skam för all den fina verksamhet som pågår inom idrotten.
Ex. 2. Detta exempel handlar om samma lag men denna gång drabbades de av föräldrar till pojkarna i det andra laget. Dessa föräldrar var griniga för att de tyckte att domaren, en 15-årig pojke, dömde orättvist. Dessutom var de på väg att förlora matchen. Flera gånger under matchen skrek de åt domaren och när matchen var slut, gick en arg mamma fram och skällde på domaren, så att han till sist började att gråta. Han snyftade ur sig att det var det värsta han varit med om. Hur kan fullvuxna människor, som själva är föräldrar bete sig på det viset. För mig är det ofattbart. Det måste vara några synapser som är skadade…
Ex. 3 En kollega till mig berättade om hur en missbelåten pappa högt konstaterade att dåliga domslut berodde på att det ”var en tjej” som dömde matchen. Nu var det så att det var min kollegas dotter som dömde matchen och hon blev naturligtvis arg, spännde ögonen i honom och frågade vad han menade med det. ”Det är min dotter som är domare”. Jag skulle ge mycket för att få se hur han såg ut i ansiktet när hon konfronterade honom.
Jag trodde att vårt samhälle nått lite längre men erfarenheten visar en bister verklighet där föräldrar ibland beter sig som svin.
Related Articles
No user responded in this post
Leave A Reply