Jag satt framför TV-n med mina barn och tittade lojt på expedition Robinson. Efter att (än en gång) ha uthärdat ett reklamavbrott där annonsörernas kladdiga fingrar ville få mig att bejaka min köplusta uppstår en intressant paradox. Deltagarna har en dialog om de vedermödor de fått uthärda på ön. Efter en stund glider de in på vad de saknar från sitt vanliga liv. Alla saknar sin fru, man men framför allt sina barn. Det är det enda de pratar om. I scenen efter får samtliga prata med sina kära i ett kort samtal per telefon. Allt är snyggt ihopklippt av produktionsteamet. Starka känslor av både sorg, saknad, glädje och lättnad levs ut med full kraft. Det kan verka banalt men i kontrast till budskapet i reklamavbrotten, där budskapet är att konsumera uppstår just själva paradoxen tydligt.
Ingen av deltagarna verkar sakna sin BMW eller platt-TV. Någon Iphone 4 eller laptop nämns inte heller. Jag påtalar just det för mina barn och säger: ”märker ni att det enda de saknar är sina viktiga relationer; sina barn och älskade makar”.
Även en Banal TV-såpa kan förmedla ett tankeväckande budskap om vad som egentligen är viktigt i livet.
En annan paradox uppstår i ett annat avsnitt när den siste finalisten ska utses. Deltatagare som blivit utröstade träffar de som är kvar. Under kvällen konfronterar en av de utröstade en av de möjliga finalisterna och kallar honom för Judas, då han ansåg att han hade blivit lurad och sviken. De hade ju haft en pakt ihop. För vem/vilka var den pakten viktig och vad var syftet med att ha en pakt? Det var väl att skydda sig själv och att kunna styra över vilka som skulle röstas ut.
Robinson har sänts sedan 1997 så det sociala spelet borde inte vara obekant för någon som deltog och ”ger man sig in i leken får man leken tåla”. Det blir på sitt sätt gulligt när en person känner sig så förorättad och gör allt vad han kan för att sätta dit Judas. Snacka om att falla på eget grepp och att lida brist på självinsikt.
Visst blir man besviken när man tror att man kan lita på en person och sedan upplever att man blivit lurad men det har ju hänt tidigare i serien.
De vedermödor de som bott på ön har fått stå ut med kan en tittare bara föreställa sig och hur sedan avsnitten klipps ihop råder inte deltagarna över men på något sätt visar något så banalt som en dokusåpa upp mänskliga beteenden och vår (o)förmåga att kommunicera. Det är intressant i sig.
Related Articles
No user responded in this post
Leave A Reply