Härförleden var jag i Rom med min fru och turistade. Man kan ta temperaturen på vår samtid och verkligen få perspektiv på människors förutsättningar till en värdig tillvaro. Även i Rom fanns det väldigt gott om tiggare; sannolikt rumänska de flesta av dem. De sitter, precis som här i vart enda gathörn och ber om allmosor från alla oss som passerar förbi. Illegala flyktingar, främst från Afrika står och säljer väskor, sjalar och diverse souvenirer. Desperationen blir som mest påtaglig när de på någon minut prutar ner försäljningspriset till en tredjedel av utgångspriset och sedan blir aggressiva när man inte köper av dem. Det är lätt att förstå att de har det tufft. På väg till Petersplatsen möts vi av väldigt påstridiga guider som vill sälja guidade turer till Vatikanmuseèt. Flera av dem blir direkt otrevliga och avkräver ett svar på varför vi inte vill köpa biljetter av dem. Det här förstör en del av upplevelsen av att vara på dessa historiska platser samtidigt som det ger en fadd påminnelse om att även många av italienarna har det tufft. Projektet EU har definitivt satt sina spår även här parallellt med inhemskt maktmissbruk. Som turist skrapar man misären lite på ytan och har valet att blunda för eländet samtidigt som kommersen pågår för fullt runt omkring oss.
Problem med WIFI följde oss under hela resan på ett sätt som knappast är logiskt. När en av oss kunde logga in så gick det inte att logga in för den andra. Under en av hotellvistelserna la hela nätverket, på hotellet ner totalt och vi kunde inte uträtta det vi ville och behövde trots att vi betalt för det. Mannen i receptionen gav oss motvilligt en timmes gratis WIFI men när timmen hade gått slirade vi fortfarande runt utan att kunna surfa. Han försökte att logga in via sin mobil och tvingades att erkänna att hela nätverket var ur funktion. Vi fick söka oss ut i staden för att hitta en plats med gratis WIFI istället. Humöret var inte på topp om man så säger. Ibland kan dock äventyret träda fram i en skepnad man inte har tänkt sig och då är det bara att åka med så har man ett minne för livet.
Väl ombord på spårvagn nummer 14 började äventyret som tog en halvdag i anspråk. Många italienare kan inte engelska så att kommunicera är inte så lätt. Vi antog att biblioteken hade både datorer och fri WIFI så efter att ha frågat tre fyra personer, kunde vi med person nummer fem konstatera att bibliotek på italienska heter biblioteca. Min fru lyckades få en ung kille att söka i Google maps och sedan fota av kartan på sin mobil. Vi frågade efter Starbucks och andra ställen med fri WIFI med det var omöjligt att göra sig förstådd. På spårvagnen klev efter en stund tre afrikaner ombord, från Senegal visade det sig och vi chansade på att de kunde engelska. Så var inte fallet men däremot var de mer hjälpsamma än någon av de italienare vi pratat med. Med hjälp av ett fåtal engelska och italienska ord och mängder av kroppsspråk lovade de att de skulle säga till var vi skulle kliva av. En av männen följde med mig fram och pratade med tågföraren. Där stod afrikanen med min frus mobil i handen och tågföraren babblade på knagglig italienska och pekade på kartan på mobilen. Då hade vi glädje av fotot min fru hade tagit på Goolgemapskartan och afrikanen var nu klar över var vi skulle kliva av.
En av dessa män hade en jättefin Djembetrumma, som han satt och stämde. Som trummis blev jag väldigt sugen på att spela på den. Ett skäl är lite fåfängt att det är så roligt att se ansiktsuttrycket på folk runt omkring när de hör att jag kan spela. De vet ju inte att jag har spelat trummor i 40 år och har rytmen i blodet vid det här laget. Jag tog mod till mig och frågade om jag fick testa trumman. Jag hade aldrig spelat på en Djembe tidigare och är van att ha trumstockar i händerna när jag spelar. Men att sitta på en spårvagn i Rom och jamma loss var riktigt roligt.
Plötsligt riktades blickarna från samtliga resenärer ombord på spårvagnen när jag började att spela. Afrikanerna såg minst sagt häpna ut och de började att gunga i takt till rytmerna. Tänka sig att lite rytm kan förbrödra mänskligheten och göra världen både varm och mänsklig. En av afrikanerna tog över trumman och började att spela på den och stämningen var trots omständigheterna god. Till sist kom vi äntligen fram till rätt hållplats och vi skiljdes åt i bästa vänskap. Biblioteket låg en bit bort och vi fick fråga ett antal personer till, som även de hade obefintliga kunskaper i engelska. Till vår glädje var biblioteket öppet, trots att det var söndag.
När vi kom fram till disken och pratade med en av bibliotekarierna stod vi inför nästa utmaning. Vi förklarade vår angelägenhet och insåg att de varken var speciellt hjälpsamma eller kunde engelska. En av damerna öppnade motvilligt Google translate och hade en väg för att kunna kommunicera. Vi fick veta att vi inte hade någon möjlighet att vare sig låna en dator eller få tillgång till WIFI utan att först köpa ett medlemskap som kostade fem Euro. Med medlemskapet skulle vi få tillgång till nätverket i en timme. Vi skulle också få ett bibliotekskort som gällde på Roms samtliga bibliotek i ett år. Vi fick också veta att det egentligen inte gick att vara medlem när vi inte kunde lämna en fast bostadsadress i Rom samt att vi var utlänningar. En man hörde vår belägenhet och jag bad honom att hjälpa oss att tolka till italienska. Det visade sig att han var från Afghanistan, vilket fick mig att utbrista; ”Khoda ye man. Shoma Dari sobhat mikoni. Hamsare man iranie ast va Farsi sobhat mikonast. Språken Dari och Farsi är besläktade ungefär som svenska och norska och det jag sa var; Åh Gud då pratar du Dari. Min fru är iranska och pratar persiska.
Både den afghanske mannen och min fru började att prata med varandra och han var oerhört hjälpsam även han. Han berättade att han väntade på uppehållstillstånd och att han hade en svår tillvaro i Italien. Samtidigt höll den motvillige bibliotikarien på att upprätta ett medlemskap åt min fru. Då kom en man fram och erbjöd oss hjälp. Denne mycket älskvärde man var från Mauncheriet och han var mycket hjälpsam. Han berättade hur det fungerar i Italien och att de inte är så smidiga alla gånger Även han insåg det absurda i att behöva betala för ett medlemskap för att komma åt WIFI. Han tipsade om att även Mc Donalds har fri WIFI liksom ett stort antal cafeèr och restauranger inne i Rom. För vår del kändes biblioteket som ett säkert kort och till sist kunde vi både surfa och Googla tills vi hittade ett ledigt hotellrum att boka. Precis efter att bokningen blev bekräftad hade timmen gått och kontakten med nätverket bröts. Vi tackade mannen från Mauncheriet för hans stora hjälpsamhet och kunde konstatera att vi än en gång mött störst hjälpsamhet av människor som inte var ifrån Italien.
När vi kom till hållplatsen för att ta spårvagnen tillbaka till hotellet, såg vi till vår förtjusning att männen från Senegal satt vid hållplatsen och väntade på en buss. En fjärde man, som kunde engelska hade anslutit sig till sällskapet och fick berätta för sina kompisar hur det hade gått för oss. När deras buss kom gav ägaren till Djembetrumman ett litet armband till min fru som ett litet minne av honom. ” Very good Very nice” sa han leende och sprang till bussen. Själva tog vi oss tillbaka till hotellet, hämtade vårt bagage och sökte upp vår nya hemvist; Cleopatra bed & breakfast i stadsdelen Ostiense.
Related Articles
No user responded in this post
Leave A Reply