En regeldragning

För ett antal år sedan repade ett band jag spelade med för ett ”fjäder i hattengig” på jazzklubb Fasching i Stockholm. Grundstommen i bandet var en trio med elbas, klaviatur och trummor med instrumental fusionsjazz på repertoaren. Inför kommande gig hade vi förstärkt bandet med ännu en keyboardist och en saxofonist. Den nye keyboardisten kunde stoltsera med en utbildning på Berklee school of musik och var en riktigt duktig musiker. Att vara duktig kan ge status och är man dessutom en trevlig prick, blir det fler plus i kanten. Det här var en sån kille men han var också självmedveten och självupptagen och visste att hans kompetens gav honom status. Man ska ju kunna leverera också och då kan man inte vila på lagrarna. Han var en ganska strulig prick och kom ofta försent till repetitionerna. Dessutom var han oförberedd.

Till hans försvar kan sägas att det varken var hans band eller den musik som låg varmast om hjärtat. Rik på kuppen skulle han inte heller bli. De flesta musiker som har harvat i musikvärlden vet att det finns gott om dåligt betalda gig.  Hoppar man in i ett projekt, som kräver mycket och man med dåligt (eller inget) betalt är med som en sideman, kan det påverka motivationen. Så är det.

Hur som helst minns jag den ordinarie keyboardisten i vårt band, som för övrigt är en mycket trevlig person, om än egensinnig och försynt. Han är också en mycket skicklig musiker och låtskrivare med en underbar känsla för både melodi, harmoni och rytm. Försynt var han och sa inte så mycket men jag minns ett tillfälle när han skulle gå igenom vad den andre keyboardkillen skulle spela i en bestämd låt. Han skulle spela en melodi med den ena handen i en rytm han hade svårt att få till. Han stökade och bökade och var på väg att få grepp om melodin. Jag kunde se självsäkerheten i hans ansikte när han förstod hur han skulle spela. Han satt bakom keyboarden med händerna bakom huvudet och log förnöjt och sa något i stil med: ”det där var en baggis.”

Saken är den att låtskrivaren verkligen är en försynt person som varken förhäver sig eller sätter sig på någon och det är det som gör själva regeldragningen häftig för han svarade den självbelåtne medmusikern ungefär  här.

-ja det där blev ju bra till sist och du fick ihop det bra med högerhanden. Nu ska vi gå igenom vilka ackord du ska spela samtidigt med vänster hand.

Allt sägs med en timid och ödmjuk ton och sedan visar han exakt vad som ska spelas med båda händerna. Rytmerna var väldigt komplicerade och ackordfärgningarna snyggt sammanflätade med den vackra melodin.

Då såg jag hur självsäkerheten snabbt försvann och svetten började rinna från pannan. Han tappade ansiktet fullständigt när han insåg att det han hörde låtskrivaren spela för honom var för svårt. Han var trots att han var en duktig musiker tvungen att öva mycket om han skulle klara att spela det på konserten och det var ett antal låtar till att sätta tänderna i. Det blev tydligt att hans ego hade svårt att hantera det. Min bandkollega hade klätt av honom in på bara skinnet med sin spelsskicklighet utan konstiga manér eller divalater. Han visade bara hur man skulle göra.

Spelningen gick hyfsat bra och alla inblandade levererade efter bästa förmåga inne på ett kokande Fasching.

Den enda fadäs jag minns drabbade mig själv. Den trumstol jag satt på var av ett franskt märke ( jag tror det var Asba). Stolen hade den egenheten att benen på stolen hade den obegripliga förmågan att dra ihop sig, trots att man satt på stolen. Snacka om att trotsa tyngdlagen.. Jag har råkat ut för det förr. Skillnaden denna gång var att de tre benen drog ihop sig helt. Hur jag klarade av att hålla balansen samtidigt som jag spelade trummor begriper jag inte. Kul hade vi i alla fall.

Den inhoppade keyboardisten såg vi aldrig mer.