För många år sedan, 27 närmare bestämt, spelade jag i ett symfonirockband. Sahara kallade vi oss och Saga var en gemensam förebild. Vi hade testat några keyboardister och till sist hittade vi en kille med hyfsat bra syntar. Jussi, som han hette, var en duktig musiker och väl insatt i musikstilen. Jussi brukade spela trummor i sin pappas dansband, Han var från Finland och spelade dragspel. Pappans orkester brukade spela på olika finska danskvällar. Det speciella med denne man var att han saknade några fingrar på ena handen. Han löste det med att vända dragspelet upp och ner och på så sätt spela basgångarna med den hand han saknade fingrar på. Det blev nog en del att lära om eftersom tonerna i dragspelet också hamnade upp och ner. Flink i fingrarna var han hur som helst.
Jussi bad mig vikariera för honom på ett gig i Norrtälje. Där skulle pappans orkester spela upp till dans på finska föreningen. 500 kronor skulle jag få i gage, vilket inte var så illa betalt på den tiden. Så jag tackade ja till giget.
Tyvärr fanns ingen tid till repetitioner eller förberedelser utan här var det gehör och avista som gällde.
När dagen D infann sig packade jag ner de trummor och cymbaler jag skulle använda i sina casar och väntade in min kompis Peter, som skulle köra oss till Norrtälje.
När han något försenad dök upp blev jag fundersam när jag såg bilen vi skulle åka i. Det var en ålandsregistrerad gammal rostig Toyota Hi ace med körförbud. ”Hur fan ska det här gå”, tänkte jag men sa inget. Vi packade in trummorna och åkte iväg för att hämta resten av orkestern.
När de övriga hade stuvat in sina instrument och sig själva bar det iväg mot Norrtälje. Musikerna bestod av en dragspelare, en elbassist och en sångerska. De var väl mellan 40 och 50 år gamla och finnar alla tre. Samtliga hade nog inlett kvällen med att titta djupt i flaskan för nyktra var de inte. Sångerskan hade kvällen till ära hottat till sig med en leopardmönstrad klänning, svarta nylonstrumpbyxor och högklackade stövlar. Hon var slarvigt sminkad och luktade starkt av parfymen ”Opium”, som var väldigt populär när detta begav sig 1983. Jag var 19 år och en smula chockad i mötet med en vuxenvärld jag själv hade lite erfarenhet av.
Ingen av dem var otrevlig men de var småfulla alla tre. Dragspelaren och Bassisten skulle introducera repertoaren av finsk folkmusik. Jag hade ingen erfarenhet av att spela finsk musik. Det var: humpa, vals, tango (självklart), bossanova och polka. Av någon anledning har de latinska rytmerna tango och bossanova hittat en hemvist i den finska dansmusiken.
Dragspelaren sa pedagogiskt att ”tu schka schpeela låånga schlaag när tu spelar vaalsch”, på kraftigt bruten finska. Jag försökte förstå vad han menade och föreslog synkoper, som jag demonstrerade för honom. Han avvärjde och sa ”Nej, nej… låånga schlaag”. Av någon anledning kom varken han eller jag på tanken att han kunde härma rytmen med munnen utan han höll sig envist till ”låånga schlaag”. Tanken föresvävade att ge honom några låånga schlaag på käften men jag är inte av den våldsamma sorten; kanske för att jag är trummis;-D. Bilen, som stånkade fram stank av en blandning av Opium, gammal grogg och dålig andedräkt. När vi kom fram hade jag på ett ungefär fått klart för mig vad som gällde och jag hade bett dem vara tydliga med att meddela mig vilken stil på låten det var innan vi började spela den.
Till min stora förtret visade de sig att jag hade glömt stativet till min virveltrumma, så jag fick lägga virveltrumman på min trumstol och låna en pall från finska föreningen att sitta på.
Tonen i virveltrumman var helt död och det lät inte bra ihop med de övriga trummorna men det var bara att gilla läget.
Själva giget blev en mardröm. Jag fick hålla i virveltrumman med knäna för att den inte skulle trilla av trumstolen den låg på, vilket gjorde det väldigt svårt att slappna av. Kantslag var det också svårt att spela, när jag t ex skulle spela bossanova.
De övriga i orkestern hade för övrigt bråttom att hinna igenom repertoaren och glömde allt som oftast att tala om vilken stil det var som gällde. Bassisten var den som var mest vaken och när han räknade in kunde det låta så här: 1, 2 1,2 humpa och då var det ju ”bara” att hänga på och spela. De låånga schlaagen listade jag ut så här.
Vals spelas i ¾-delstakt och sjunger man rytmen, som diktat, blir det taa tate, taa tate, taa tate, taa tate. Dragspelaren menade att jag skulle spela taa tatrrr, taa tatrrr o s v för då blir det låånga schlaag. Man brukar spela cymbal och bastrumma på första taktslaget och virveltrumman på taktslag två och tre. Gör man då en buzz/ruff (pressar trumstocken mot trumskinnet) på det sista taktslaget i takten får man ett låångt schlaag; Taa tatrrr…
Efter någon timme på scenen var det så dags för en paus och vi satte oss vid ett bord med en varsin öl men jag kände mig som ett UFO i sällskapet. Jag hade ingenting gemensamt med någon av de andra förutom att vi höll på med musik. Dessutom pratade de finska med varandra. Sångerskan sa ”Vaa int Schåå allvaarlig kraabben” men vad skulle jag säga till den våpiga damen. Jag var en ung grabb ute på tunn is som fick erfarenhet av vad det kan innebära att vara en musiker, som spelar för brödfödan.
Efter pausen fortsatte mardrömmen dryga timmen till innan vi slutade efter midnatt. Jag hade suttit och ”fuskat” mig igenom denna danskväll men gästerna var hur nöjda som helst och dansgolvet var välfyllt. Det var en speciell upplevelse att sitta och spela i blindo och haka på de andra musikerna i en musikgenre jag var helt obekant med.
Kvällens glädjestund för mig var när jag fick gaget.
Peter dök upp med den ålandsregisterade, rostiga gamla toyotan med körförbud och vi packade in alla musikinstrument och åkte hemåt igen. Bilen puffade på och musikerna babblade på. Efter den kvällen återsåg jag dem aldrig mer men jag fick lite mer livserfarenhet och ett minne för livet.
Related Articles
No user responded in this post
Leave A Reply