Det är mycket klokt att ibland fundera över vilka människor som ”lyfter” dig och vilka som drar ner dig.
De verkliga vännerna är de där ovanliga människorna som frågar hur du mår och sedan lyssnar på svaret. De är som skor: man trivs bäst med dem man har ”gått in”. Du kan vara ganska säker på att de som talar illa om andra i din närvaro, talar illa om dig i din frånvaro. Man bör nog tänka till om man har ett starkt behov av att släcka andras ljus för att ens eget ska lysa klarare.

Når børn begynder at drikke vælling bør du give dem tapetklister i stedet. Bland nogle kontaktlim, så limen sidder fast i halsen. Nu barnet er, hvor dejlig klukkende talesprog som ingen forstår.

Laat dit barn drikke masser af øl i stedet for mælk og juice. Det er meget godt for på denne måde vil børnen skrive sproget som ”utydelig”, der er. Man skal ikke forstå det danske sprog skriftligt heller. Ligeledes er det med matematik. Nu opstår nemlig den ejendommelige måde, at danskerne tælle deres penge. Alt er hulter til bulter.
Med sin hals fuld af tapetklister og en masse øl i halsen bliver utydelig tale. Af meget øl bliver en ægte dansk beruset og glad. De kan lide at mødes på en pub med øl og pølser.

Karakteristisk for en dansk er at gå fra en pub med en Tuborg eller Carlsberg i hånden og en rød pølse i den anden hånd, sang, ”vi er røde, vi er hvide”, på vej til de sportsgreneparken er kendt, at der er en dansk. Som danskere nedværdigelse så, når de taler, de har svært ved at forstå hinanden. Derfor blir danskerne let vred når de ikke forstår, hvad den anden siger, og derfor har den ”danske kraniet” opfundet som en metode til at løse konflikter. Som blod flyder ud over den hvide hud, er det danebrogen. Danskeren, der vandt slagsmål nedværdigelse og vil gerne slå svenskerne både gul og blå. Så er det som at være en dansker.

Så det er bedst, at du bruger forsigtig, når du møder en dansk

För många år sedan, 27 närmare bestämt, spelade jag i ett symfonirockband. Sahara kallade vi oss och Saga var en gemensam förebild. Vi hade testat några keyboardister och till sist hittade vi en kille med hyfsat bra syntar. Jussi, som han hette, var en duktig musiker och väl insatt i musikstilen. Jussi brukade spela trummor i sin pappas dansband, Han var från Finland och spelade dragspel. Pappans orkester brukade spela på olika finska danskvällar. Det speciella med denne man var att han saknade några fingrar på ena handen. Han löste det med att vända dragspelet upp och ner och på så sätt spela basgångarna med den hand han saknade fingrar på. Det blev nog en del att lära om eftersom tonerna i dragspelet också hamnade upp och ner. Flink i fingrarna var han hur som helst.

Jussi bad mig vikariera för honom på ett gig i Norrtälje. Där skulle pappans orkester spela upp till dans på finska föreningen. 500 kronor skulle jag få i gage, vilket inte var så illa betalt på den tiden. Så jag tackade ja till giget.

Tyvärr fanns ingen tid till repetitioner eller förberedelser utan här var det gehör och avista som gällde.

När dagen D infann sig packade jag ner de trummor och cymbaler jag skulle använda i sina casar och väntade in min kompis Peter, som skulle köra oss till Norrtälje.

När han något försenad dök upp blev jag fundersam när jag såg bilen vi skulle åka i. Det var en ålandsregistrerad gammal rostig Toyota Hi ace med körförbud. ”Hur fan ska det här gå”, tänkte jag men sa inget. Vi packade in trummorna och åkte iväg för att hämta resten av orkestern.

När de övriga hade stuvat in sina instrument och sig själva bar det iväg mot Norrtälje. Musikerna bestod av en dragspelare, en elbassist och en sångerska. De var väl mellan 40 och 50 år gamla och finnar alla tre. Samtliga hade nog inlett kvällen med att titta djupt i flaskan för nyktra var de inte. Sångerskan hade kvällen till ära hottat till sig med en leopardmönstrad klänning, svarta nylonstrumpbyxor och högklackade stövlar. Hon var slarvigt sminkad och luktade starkt av parfymen ”Opium”, som var väldigt populär när detta begav sig 1983. Jag var 19 år och en smula chockad i mötet med en vuxenvärld jag själv hade lite erfarenhet av.

Ingen av dem var otrevlig men de var småfulla alla tre. Dragspelaren och Bassisten skulle introducera repertoaren av finsk folkmusik. Jag hade ingen erfarenhet av att spela finsk musik. Det var: humpa, vals, tango (självklart), bossanova och polka. Av någon anledning har de latinska rytmerna tango och bossanova hittat en hemvist i den finska dansmusiken.

Dragspelaren sa pedagogiskt att ”tu schka schpeela låånga schlaag när tu spelar vaalsch”, på kraftigt bruten finska. Jag försökte förstå vad han menade och föreslog synkoper, som jag demonstrerade för honom. Han avvärjde och sa ”Nej, nej… låånga schlaag”. Av någon anledning kom varken han eller jag på tanken att han kunde härma rytmen med munnen utan han höll sig envist till ”låånga schlaag”. Tanken föresvävade att ge honom några låånga schlaag på käften men jag är inte av den våldsamma sorten; kanske för att jag är trummis;-D. Bilen, som stånkade fram stank av en blandning av Opium, gammal grogg och dålig andedräkt. När vi kom fram hade jag på ett ungefär fått klart för mig vad som gällde och jag hade bett dem vara tydliga med att meddela mig vilken stil på låten det var innan vi började spela den.

Till min stora förtret visade de sig att jag hade glömt stativet till min virveltrumma, så jag fick lägga virveltrumman på min trumstol och låna en pall från finska föreningen att sitta på.

Tonen i virveltrumman var helt död och det lät inte bra ihop med de övriga trummorna men det var bara att gilla läget.

Själva giget blev en mardröm. Jag fick hålla i virveltrumman med knäna för att den inte skulle trilla av trumstolen den låg på, vilket gjorde det väldigt svårt att slappna av. Kantslag var det också svårt att spela, när jag t ex skulle spela bossanova.

De övriga i orkestern hade för övrigt bråttom att hinna igenom repertoaren och glömde allt som oftast att tala om vilken stil det var som gällde. Bassisten var den som var mest vaken och när han räknade in kunde det låta så här: 1, 2 1,2 humpa och då var det ju ”bara” att hänga på och spela. De låånga schlaagen listade jag ut så här.

Vals spelas i ¾-delstakt och sjunger man rytmen, som diktat, blir det taa tate, taa tate, taa tate, taa tate. Dragspelaren menade att jag skulle spela taa tatrrr, taa tatrrr o s v för då blir det låånga schlaag. Man brukar spela cymbal och bastrumma på första taktslaget och virveltrumman på taktslag två och tre. Gör man då en buzz/ruff (pressar trumstocken mot trumskinnet) på det sista taktslaget i takten får man ett låångt schlaag; Taa tatrrr…

Efter någon timme på scenen var det så dags för en paus och vi satte oss vid ett bord med en varsin öl men jag kände mig som ett UFO i sällskapet. Jag hade ingenting gemensamt med någon av de andra förutom att vi höll på med musik. Dessutom pratade de finska med varandra. Sångerskan sa ”Vaa int Schåå allvaarlig kraabben” men vad skulle jag säga till den våpiga damen. Jag var en ung grabb ute på tunn is som fick erfarenhet av vad det kan innebära att vara en musiker, som spelar för brödfödan.

Efter pausen fortsatte mardrömmen dryga timmen till innan vi slutade efter midnatt. Jag hade suttit och ”fuskat” mig igenom denna danskväll men gästerna var hur nöjda som helst och dansgolvet var välfyllt. Det var en speciell upplevelse att sitta och spela i blindo och haka på de andra musikerna i en musikgenre jag var helt obekant med.

Kvällens glädjestund för mig var när jag fick gaget.

Peter dök upp med den ålandsregisterade, rostiga gamla toyotan med körförbud och vi packade in alla musikinstrument och åkte hemåt igen. Bilen puffade på och musikerna babblade på. Efter den kvällen återsåg jag dem aldrig mer men jag fick lite mer livserfarenhet och ett minne för livet.

Ret är drå soligt att skå i golan gycker Töran. Fan mår svära lig att säsa och riva. Rå pasterna är let doligt att keka rull och lela spandbandy. Ibland veker li gurrakömma. Refter asten vade hi fnattematik. Idiot är kättehjul pycker Teter. Sku da spårda vitt dråk fräjer söken och ret är dätt. Idag sladde hi vöjd också; slätröjd. OOh rad voligt.

Jag skrev tidigare om civilkurage och några tillkortakommanden; tre stycken närmare bestämt och tänkte nu berätta om ett tillfälle när jag som trettonåring hade mod att ingripa.. Allt är bevarat i mitt minne med mitt (barn)perspektiv på vad som hände. Tragiken kommer att tala för sig själv.

När jag var i skarven vid tonåren brukade jag och mina kompisar ordna disco för ungdomar i närområdet. Vi såg till att ha det senaste inom discomusik, funk och reggae. Discona var populära och det kom mycket folk. För entréavgiften och vinsten från vår servering köpte vi stereoutrustning och en massa skivor. Vi fördelade arbetsuppgifter mellan oss och vi turades om att vara Dj, dörrvakt, kassapersonal, cafépersonal samt att ha vakttjänst. I vakttjänsten ingick att ”patrullera” runt i bostadsområdet och se till att det inte var något busliv. Vi ville inte att grannarna skulle bli störda. På det hela taget var vi ansvarsfulla och välorganiserade.

Sista säsongen vi ordnade dessa discon märkte vi att det började spåra ur. Det började dyka upp ungdomar vi inte kände och en del av dem kom dit berusade. Det började bli svårt att hantera för oss. Inga vuxna var inblandade i vår verksamhet, trots att genomsnittsåldern på besökarna var 13 år.

En kväll hade det kommit dit några ungdomar som var stupfulla. Det var en tjej som var 15 år som hade utmärkt sig och varit utmanande bland annat för att hon var dyngrak. När jag var ute och patrullerade såg jag att det prasslade i några buskar och jag gick dit för att titta. När jag kom fram låg hon i buskarna med neddragna byxor. Mellan hennes ben stod en tolvårig pojkvasker med neddragna byxor redo för sin sexdebut. Som vittne hade han en tioårig pojke som satt och tittade på.

Jag blev flyförbannad och ryckte upp pojken. Sedan jagade jag iväg honom och den yngre från gården. De sprang för glatta livet samtidigt som han desperat försökte att knäppa sina byxor.

Sedan hämtade jag hjälp för att hjälpa den unga flickan hem. Hennes föräldrar blev förfärade när de såg sin dotter i det skicket. De fick en kort redogörelse om vad som hade hänt.

Jag insåg allvaret i händelsen ännu tydligare när det ringde en kriminalkommissarie och ville kalla mig till ett vittnesförhör. Han bad mig berätta lite om händelsen och vi kom överens om en tidpunkt att träffas.

Någon dag senare ringde han tillbaka och ställde in det hela. Jag tror att föräldrarna hade tagit tillbaka anmälan.

Denna händelse påminner mig om hur skör och vilsen tonårstiden kan vara och hur lätt det är välja fel vägar. Jag känner mig ändå stolt för att ha mod att förhindra ett ofredande, trots att jag var så ung. När jag med mitt vuxenperspektiv ser tillbaka och minns en tioårig pojke sitta och titta på när en pojke som är bara två år äldre försöker utnyttja en värnlös stupfull 15-årig flicka, blir jag bedrövad.

Det var kris i symfoniorkestern. Det kostade otroligt mycket att hålla igång den och biljettintäkterna täckte inte alla kostnader. Den högste chefen var med vid en repetition och stod och funderade över vad man kunde spara in på och om man kunde effektivisera orkestern.

Han konstaterade att många musiker var overksamma under stora delar när ett musikstycke spelades. ”Det går ju inte att ha två slagverkare som sitter och ingenting gör större delen av en konsert. Kan man spela virveltrumma, borde man även kunna spela tympani” Så chefen plockade bort den ena slagverkaren.

Träblåsarna bidrar inte heller med mycket mer än att dutta lite då och då”. Chefen visste att mässingsblåsarna kunde ”fuska lite” på träblåset och gav dem därför delade tjänster. Han tjänade lite pengar på det eftersom de bara fick full lön för det instrument de var anställda att spela.

När mässingsblåsarna ”fuskade” på träblås fick de nöja sig med vikarielön som obehörig musiker. Dessutom sparade han in åtta heltidslöner när han sparkade träblåsarna. Cellisterna fick också dela sina tjänster mellan att spela både cello och kontrabas. Fyra kontrabassister entledigades. Man möblerade scenen så att cellisterna skulle hinna springa mellan cellorna och kontrabasarna.

Någon extratid till repetitioner kunde det inte bli frågan om för det rymdes inte inom arbetstiden och övertid var det inte heller tal om. ”Ni fixar det här” skrockade chefen. Det blev ett virrvarr när det plötsligt saknades basstämmor och cellisterna helst skulle vara på båda ställena samtidigt. Chefen delade helt sonika upp cellisterna på hälften så den ena halvan fick spela kontrabas. De fick ett vikarieförordnande (det kunde kanske bli meriterande) med vikarielön som obehörig musiker och se… Chefen sparade in lite till

Efter en tids repetitioner var det dags för den första konserten. Orkestern hade en dirigent som dirigerade musiken och så en personaldirigent (chefen själv) som stod och beordrade musiker hit och dit för att fylla alla luckor där det fattades musiker.

Chefen hade fått en fin bonus av högste chefen för att han lyckats med att hålla budget och var mer än nöjd.

I smyg hade chefen laddat en cd-spelare med Rickard Strauss ”Ein heldenleben” som han beordrat ljudteknikern att mixa in i ljudbilden för att ge ett fetare ljud, när orkestern framförde verket. Han hade spelat in generalrepetitionen.  Dirigenten var invigd i det hela och hade blivit lovad fem kompdagar för besväret.

Konsertlokalen började fyllas på med en förväntansfull publik och salen var fullsatt när konserten skulle börja och arbetsmiljöverkets generaldirektör satt med stor förväntan på parkett och såg fram emot en stor musikupplevelse.

Nu var det så illa att Hitz for kidz råkade ligga i cd-fodralet (frugan hade lagt dit det som ett practical joke) så istället för ”Ein heldenleben”, blev orkestern ackompanjerad av ”The ketchup song”.

- Förbannade kärring, sa direktören högt för sig själv.

Samtidigt pekade dirigenten, som var högröd i ansiktet fuck you till direktören. Ljudteknikern råkade i sin iver trycka på en tremoloknapp (ett studseko) och ”The ketchup song” spelades i canon för den den chockade publiken. Till sist fick han stopp på cd-spelaren. Vid det laget var samtliga orkestermedlemmar röda som tomater i ansiktet, vilket på sitt sätt passade till ketchupsången

Efter fadäsen fick publiken bevittna hur en massa musiker rände runt och spelade på instrument som de inte behärskade istället för att få hålla sig till det instrument de var bra på. Generaldirektören för arbetsmiljöverket blev raskt upptagen med att beordra en inspektion av arbetsmiljön.

Ett problem som uppstod i ett av verken orkestern skulle framföra var att det var en passage där det behövdes två slagverkare som spelade virveltrumma och tympani.

Chefen, som stod och dirigerade runt ”vikariepoolen” under konserten, visste att en av violinisterna var en gammal hårdrocktrummis. Det hade han fått veta när de hade medarbetarsamtal. Han beordrades att springa upp till virveltrumman samtidigt som den andra slagverkaren sprang bort till tymapnipukorna när de kom till passagen där det behövdes två slagverkare. En flöjtist som just då var overksam fick springa upp och spela violinistens stämma (det lät apa). När flöjtisten hade ryckt in och spelat fiolstämman hann han inte tillbaka. Det märkte en trumpetare och sprang fram och slängde flöjten till sin ägare, som precis hann spela sin truddelutt.

De vikarierande träblåsarna hade fått med sig fel noter eller rättare sagt; noterna hade bytt plats med noterna för mässingsblåset. de fick ta sina träblåsinstrument och springa till podiet för mässingsblåsinstrument. De första tre takterna missade samtliga musiker men sen så funkade det hyfsat. När de skulle spela sina mässinginstrument fick de springa med sina instrument till podiet för träblåsinstrument där mässingsnoterna fanns.

Slagverkaren som skulle bort till pukorna råkade få med sig trumstockarna så violinisten fick försöka att spela passagen med händerna. Ett rörklockspel skulle användas när slagverkaren var upptagen med att spela virveltrumma. Chefen ryckte in och gjorde sin insats i fel tonart (han är inte musiker). ”Nä nu jävlar”, tänkte förste-violinisten, som tillika är fackombud. De här ska jag ta upp i samverkansgruppen.

Konserten fick dåliga recensioner i tidningarna och publiken började svika. För varje konsert kom det färre och färre.

Många musiker blev sjukskrivna och chefen fick hyra in musiker från en lokal symfoniorkester ute i förorten. Musikerna var glada amatörer och kämpade för att kunna utföra sitt jobb i den nya slimmade organisationen.

Kön till företagshälsovården blev längre samtidigt som chefsdirigenten blev vansinnig på att kvaliteten på musiken var usel och sa upp sig.

Till sist stod chefen inne på kontoret hos sin chef och blev avskedad.

Nya musiker anställdes men de krävde högre löner eftersom de hört att lönespridning gynnar löneutvecklingen och se…

Där sprack budgeten igen och den nya chefen fick en idé…

Härförleden fick jag ett mail av min bror. När jag läste innhållet och kom till vändpunkten, brast jag ut i ett gapflabb. läs själv.

Jag såg en text (jag har läst den förr) med ett intressant innehåll. Den brukar förekomma på arbetsplatser. I all mänsklig kommunikation tar vi saker för givet. Vi tolkar och missförstår och kanske dömer varandra väl hårt ibland. Nu till själva texten.

Det här är historien om fyra människor vid namn: Alla, Någon, Ingen och Vemsomhelst.

Ett viktigt jobb måste utföras och Alla var övertygade om att Någon skulle göra det. Vemsomhelst kunde ha gjort det men Ingen gjorde det för det var Allas jobb. Alla tyckte att Vemsomhelst kunde göra det men Ingen insåg att Alla inte skulle göra det. Det hela slutade med att Alla lade skulden på Någon när Ingen gjorde vad Vemsomhelst kunde ha gjort.

Jag blir lite nyfiken på de som sätter upp såna här lappar. Är det Vemsomhelst?

Jag vet att det är Någon och att det inte är Ingen och knappast Alla heller (skulle bli många lappar då). Alla lär kanske läsa lappen men Ingen ändrar sig  utan Skyller på Någon och inte Vemsomhelst. Sedan kommer chefen och säger att det är Allas ansvar men Ingen lyssnar….

Så kan det hålla på och lär hålla på också för den delen.

En cell lever bland andra celler i en kropp på en människa som bor bland andra människor i ett bostadsområde i en stad, som ligger i ett land i en världsdel på vår jord. Vår planet finns i ett solsystem i en galax i universum bland andra galaxer… Gud vad små vi är när man tänker efter

John Farnhams gamla klassiker ”You´re the voice” ljuder ur datorn när jag skriver detta. Det är en av mina favoritlåtar. Jag vill bara höra låten med långa intervall emellan ”för att hålla kvar förälskelsen i själva låten” Jag får fortfarande gåshud och tårar i ögonen när jag hör den. Låten släpptes under en svår tid i mitt liv, då min pappa var mycket svårt sjuk  Kanske har det något med saken att göra.

Texten är ännu en av alla världsförbättrartexter; en uppmaning till oss att inte sitta tysta och passiva. Det slår mig att det gått 24 år sedan den spelades in och inte har världen blivit bättre sedan dess

Att det bara blir värre och värre hör vi ofta men på det hela taget tror jag inte att ”evolutionen” har klarat av att ändra på människans beteende nämnvärt de sista 50 åren. Det är bara dumt att tro något annat. Så fort går det inte. Historien upprepar sig hela tiden. Det är bara tragedierna som flyttar runt på vår jord och omständigheter som byter skepnad.

Albert Einstein lär ha sagt ungefär så här: ”Jag vet inte hur det tredje världskriget kommer att utkämpas… men jag vet att det fjärde världskriget kommer att utkämpas med pinnar och stenar.”

Vid ett besök på London dungeon för många år sedan tittade jag på olika tortyrredskap människor har använt sig av i olika syften. Miljön var kuslig och jag fick rysningar när jag gick runt i källarvalven. Besöket avslutades med the giljotine show, där vi fick bevittna en (fejkad) halshuggning. Precis när huvudet föll av släcktes ljuset och jag kände varm vätska, som stänkte på mina ben (jag hade kortbyxor). Det var otroligt effektfullt och gav riktigt obehagliga associationer.

Det fanns en ställning som man spände fast på huvudet. Sedan kunde man skruva på fyra olika skruvar och sakta deformera skallbenet. Det måste ha gjort fruktansvärt ont. Jag såg också en 16-liters och en 32-litersbägare med ett munstycke, som man spände fast över munnen. Man häller vatten i bägaren och offret tvingas att svälja och svälja tills…

Ett annat förfärligt redskap var en råttbur utan golv, som man spände fast över magen på offret. I den buren släppte man in en utsvulten råtta, som man stressade för att den skulle fly. Du kan gissa själv vilket som var det bästa alternativet för råttan att ta sig ut på och vilka valmöjligheter offret, med buren på magen hade, när de som hade satt dit buren ställde frågor. Gör som vi vill eller dö en förfärlig död. Hur kan människor utsätta en annan människa för något sådant och sova gott på nätterna.

”Mannaminnet är kort” brukar man säga och det är lätt glömma att ondska och maktbegär har följt människan i alla tider. Hur mycket vi än hänger oss till religioner eller politiska ideologier med aldrig så goda syften, är vi människor ofullkomliga och motsägelsefulla.

”I don´t have faith in faith. I don´t believe in believs. You can call me faithless. You can call me faithless. But I still cling to hope and I believe in love and that’s faith enough to me. That’s faith enough to me.” (Neil Peart).