Så var det dags igen…
…Dream theater gästade Stockholm; denna gång på Annexet. Vi var 2500-3000 mestadels män som mötte upp dem framför scenen. Det var ett klokt val att spela här istället för inne på Hovet, där de uppträtt de senaste gångerna de varit här. Enda gången det var välfyllt var den gången 2007 då de hade med sig Symphony X som förband. De andra gångerna har arenan varit halvtom, vilket ger en ödslig känsla. Många korslagda armar står och diggar i stillhet och tar in upplevelsen. Ett gäng yngre killar har dock energi till att både hoppa och studsa till musiken och som mogen man minns jag hur det var en gång i tiden. Åren går!
Dream theater är för mig numera ett varumärke med musikalisk kvalitet i en stil som står för sig själv. Medlemmar har kommit och gått genom åren. Det till trots har bandet en lojal och trogen skara med fans. De fövaltar en genre som är bespottad och ifrågasatt. Numera är endast två av originalmedlemmarna kvar i bandet; John Petrucci på gitarr och John Myung på bas. Trots det så är bandet sin stil trogen. James LaBrie är helgjuten som frontman sedan 1992 och en lysande sångare. Jordan Rudess tillförde mycket när han klev in i bandet 1999 och Mike Mangini, som klev på 2010 är en makalöst skicklig trumslagare. Han är nu välintegrerad i bandet och tillför nya dimensioner till musiken. Publiken kunde bevittna en musiker som behärskar sitt instrument till fulländning. Han växlar mellan att spela trumkompen med både höger och vänster hand lätt och ledigt och det är inga lätta rytmer han spelar. Förmågan när det gäller koordination mellan händer och fötter samt teknik är häpnadsväckande. Sedan fyller han ut sin flyhänthet med en frenesi och spelglädje som är högst påtaglig. Det fullkomligt lyser om honom och blir det som förgyller kvällen mest. Han äger situationen till fullo. Det låter fortfarande som Dream theater. Nya medlemmar kan ju också tillföra ny energi till ett koncept. När de spelar ”Trial of tears” med det långa suggestiva introt går mina tankar till Rush:s ”Xanadu” . I outrot till den lysande låten (Trial) smyger John Petrucci in några takter av det vackra gitarrarpeggiot i ”Xanadu” och jag hoppas för ett ögonblick att Annexet ska bada i fläskiga tauruspedaler och elbas men så blev det inte.
En komplex sida av DT är att de ibland sätter krokben på sig själva med sitt eviga manglande, där de vänder ut och in på både rytmer, melodi och harmonik. Det blir, i mitt tycke, lite tjatigt och långrandigt i längden. Å andra sidan kan man inte låta bli att bli hänförd av deras enorma skicklighet. Jag har den största respekt för deras virtuositet på sina respektive instrument. Att orka hänge sig i dessa otroligt krävande passader med full koncentration kväll efter kväll kan inte vara lätt. Turnéschemat är späckat med konserter så jag kan förstå att det blir på bekostnad av inlevelsen ibland. Proffsighet handlar mycket om att kunna ha en hög lägstanivå, d v att vara bra även om man inte presterar på topp. Det kommer ett flertal ögonblick där de är alldeles lysande och där själva låten står i centrum, som när de spelar ”Lifting shadows of a dream”. James Labries röst är ren och klar och han fyller hela Annexet med sin underbara röst. Likaså blir det när de som första extranummmer spelar 1928/Strange Dèjá vu. Jag får gåshud och konstaterar att: ”Fan vilket bra band de är”. Man ska inte underskatta kraften i en bra låt och DT har väldigt många där låtarna bär sig själva. Det är synd att de inte tar möjligheten och blandar upp repertoaren för att få mera tempo.” Pull me under” hade jag gärna hört t ex. Summa sumarum var det en bra konsert med några lysande stunder och jag lyfter hatten och bugar mig för ett band som inte har vikit ner sig i mainstreamträsket.
Related Articles
No user responded in this post
Leave A Reply