En cell lever bland andra celler i en kropp på en människa som bor bland andra människor i ett bostadsområde i en stad, som ligger i ett land i en världsdel på vår jord. Vår planet finns i ett solsystem i en galax i universum bland andra galaxer… Gud vad små vi är när man tänker efter

John Farnhams gamla klassiker ”You´re the voice” ljuder ur datorn när jag skriver detta. Det är en av mina favoritlåtar. Jag vill bara höra låten med långa intervall emellan ”för att hålla kvar förälskelsen i själva låten” Jag får fortfarande gåshud och tårar i ögonen när jag hör den. Låten släpptes under en svår tid i mitt liv, då min pappa var mycket svårt sjuk  Kanske har det något med saken att göra.

Texten är ännu en av alla världsförbättrartexter; en uppmaning till oss att inte sitta tysta och passiva. Det slår mig att det gått 24 år sedan den spelades in och inte har världen blivit bättre sedan dess

Att det bara blir värre och värre hör vi ofta men på det hela taget tror jag inte att ”evolutionen” har klarat av att ändra på människans beteende nämnvärt de sista 50 åren. Det är bara dumt att tro något annat. Så fort går det inte. Historien upprepar sig hela tiden. Det är bara tragedierna som flyttar runt på vår jord och omständigheter som byter skepnad.

Albert Einstein lär ha sagt ungefär så här: ”Jag vet inte hur det tredje världskriget kommer att utkämpas… men jag vet att det fjärde världskriget kommer att utkämpas med pinnar och stenar.”

Vid ett besök på London dungeon för många år sedan tittade jag på olika tortyrredskap människor har använt sig av i olika syften. Miljön var kuslig och jag fick rysningar när jag gick runt i källarvalven. Besöket avslutades med the giljotine show, där vi fick bevittna en (fejkad) halshuggning. Precis när huvudet föll av släcktes ljuset och jag kände varm vätska, som stänkte på mina ben (jag hade kortbyxor). Det var otroligt effektfullt och gav riktigt obehagliga associationer.

Det fanns en ställning som man spände fast på huvudet. Sedan kunde man skruva på fyra olika skruvar och sakta deformera skallbenet. Det måste ha gjort fruktansvärt ont. Jag såg också en 16-liters och en 32-litersbägare med ett munstycke, som man spände fast över munnen. Man häller vatten i bägaren och offret tvingas att svälja och svälja tills…

Ett annat förfärligt redskap var en råttbur utan golv, som man spände fast över magen på offret. I den buren släppte man in en utsvulten råtta, som man stressade för att den skulle fly. Du kan gissa själv vilket som var det bästa alternativet för råttan att ta sig ut på och vilka valmöjligheter offret, med buren på magen hade, när de som hade satt dit buren ställde frågor. Gör som vi vill eller dö en förfärlig död. Hur kan människor utsätta en annan människa för något sådant och sova gott på nätterna.

”Mannaminnet är kort” brukar man säga och det är lätt glömma att ondska och maktbegär har följt människan i alla tider. Hur mycket vi än hänger oss till religioner eller politiska ideologier med aldrig så goda syften, är vi människor ofullkomliga och motsägelsefulla.

”I don´t have faith in faith. I don´t believe in believs. You can call me faithless. You can call me faithless. But I still cling to hope and I believe in love and that’s faith enough to me. That’s faith enough to me.” (Neil Peart).

När livet som talpedagog (logoped) blir en prövning.

Arne är en hårt prövad logoped med ständig magkatarr, som plågar honom. Han hatar sitt jobb. Carlos från Chile har suttit hos Arne och jobbat med uttalet av svenska bokstäver. Han har problem med bokstäverna a ( blir o ibland), b (blir v), r (blir j), s (han läspar) och v (blir b). Det kan se ut så här:

Carlos – jog haj pjovlem med zvenzka vokztäber och bill läja mig att pjata jent.

Arne – Okej (han känner hur det suger  och hugger till i magropen. Kan du säga alfabetet tack

Carlos – o v c d e f g h i j k l m n o p q j z t u b x y z å ä ö..

En svettig timme senare avslutas lektionen!

Arne – Gå nu hem och träna Carlos

Carlos – Jog lobaj att jog zka tjäna på zvenzka föj jog bill pjata bja.

Arne är alldeles vimmelkantig och ska nu förbereda sig på att ta emot herr Jimbo

Herr Jimbo – Jag hal valit banklånale och vill öppna lestaulang. Min specialitet ska bli lätter med cully och lis. Jag göl mycket goda vållullal. En annan specialitet äl flitelade banan med glass

Arne – Hmfr! (magen gör sig påmind). Vi ska jobba med bokstaven R. Säg bokstaven R!

Herr Jimbo – L.

Rädda mig tänker Arne. Tiden går dock och lektionen tar slut.

Herr Jimbo – Det val jätteloligt och jag ska gå hem och tläna på bokstaven l.

Nu är det dags för Greta att träffa Arne. Greta är från Danmark och hör väldigt dåligt och då kan det gå så här.

Greta – Jeg har brug for hjælp til at formulere, når jeg ikke høre hvad jeg siger. Kan du hjælpe mig med det?

Arne – Självklart ska vi träna på det (intet ont anande). Berätta vad du behöver mer hjälp med.

 . 
Greta – Tilgiv mig! Hvad siger du. Jeg kan ikke høre hvad du siger?

Arne – Vi tar det igen.

Greta – Du vil tage mig. Ja tak 

Arne  ryter ”försvinn” till Greta och rusar ut på toaletten och gråter. När han står där helt knäckt hör han Carlos sjunga från en av toaletterna: Jog tjivz bäzt i öppna landzkap. Näja habet bill jog vo.

Från en annan toalett kommer herr Jimbo ut och säger: Hej Alne vad det val loligt att se dig igen. nu ska jag hem och tläna på bokstaven l. Arne den stackaren svimmade och blev långtidssjukskriven.

Arne har gått i terapi i ett halvår. Han äter ångestdämpande medicin och ska börja arbetsträna. Det är lite pirrigt i magen den första dagen på jobbet. Den första klienten heter Per. Vad Arne inte vet är att Per stammar svårt.

Arne -Hej Per. Jag är logoped och ska hjälpa dig. Vad är det du vill ha hjälp med?

Per – J j j ja ja ja jaja jaaaaaaaaaaag h h h ha ha h h haaaar probl l l l  e e em m m m m me me med at t t t t j j jaaag s,  s  , sta a a mm aaaar.

Arne börjar genast känna hur det börjar strama i halsen och hur blodtrycket stiger.

Arne – Förlåt men vad sa du?

Per – J j j j joooooo ja ja jaj ja jajaaaaaaaa ggggg s s s s s sa att jag stamm m m m a aaar o o o o o ch  vi vi vi vill ha hj hj ä ä lp.

Arne börjar skratta hysteriskt och tänker att detta inte är sant. Han flyger upp från sin stol, vinglar till och ramlar ut genom fönstret. Han landar avsvimmad på flaket på en lastbil som transporterar höns. Fem hönor dör direkt när Arne landar på dem. De andra 30 har kraftig diarré, då de ätit något olämpligt och bajsar överallt. Efter en lång tur ut på landet stannar lastbilen och Gösta ( från Visby) kliver ut ur förarhytten.

Gösta – Mouhammeid kum och titte! Vi haur fått en fripassegerare påu flaket. Åh hu han er alldeles neirskiten av honsen.

Mohammed – Eih mannen! Det loktar som fi fan. Vad vi ska gjora honom?

Gösta – Dou måste läire di å snacke reint Mohammed, Jau forstår int vau dou sigar. Voure dei inte brau å besoke en talpedegog.

Mohammed – Respekt brorsan1 Do stå här och säga domma saker till mig. Jag lovar 100% jag kan kan prota svenska. Men vad do säger? Jag inte forstå nåt när do pratar.

Gösta – Jau kummar fråun Guotland å der snacker vi guotlendske. Dei e rikti svenske.

Mohammed – Abou! Jog lovar marken ska brinna under dina föter. Jog ska inte gå hus en tolpelagod.

Arne har vaknat och ligger helt nerskiten av hönorna och hör hur Gösta och Mohammed pratar. Samtidigt hör han musik från radion i förarhytten. Jog tjibz vezt i åpna lanzkap näja habet bill jog vo, någla månadel  åm ålet så att själen kan få lo.

Till sin förfäran hör han att Carlos och herr Jimbo sjunger duett. Inte blir det bättre när han hör programledaren.. En tysk man med djup basröst säger:

Jawhol mein froinds De fina schångarna Carlosch och Herr Jimbo Schjongade Öppna landschap. Sehr schön. Und no schka vi träffa en logoped und läre osch att prata rent.

Det borde vara fler än jag som fascineras av dagens moderna telefonväxlar och alla val man ska göra innan man kommer till en handläggare. Jag skulle ringa till försäkringskassan här om dagen angående tillfällig föräldrapenning och manövrerade mig fram enligt deras direktiv. Personnumret skulle jag mata in för att mitt ärende skulle hanteras snabbare.

Telefonsamtalet skulle kunna komma att spelas in i utbildningssyfte fick jag veta.Jag tänkte att jag skulle testa hur lång tid det tog innan jag ”kom fram” till en handläggare och la mig i min säng och väntade. Oh shit; tänkte jag när jag hörde att jag hade köplats 402.

En röst lugnade mig med att 89 handläggare arbetade för att hjälpa just mig och tackade för att jag väntade. Sakta började kön bli kortare och nu hade jag köplats 343. Just då var det 79 handläggare som arbetade för att hjälpa just mig. När jag var nere på köplats 152 var det minsann 102 handläggare som arbetade för att hjälpa just mig. När jag kommit till plats 56 i kön började jag få upp hoppet och tänkte att snart så är det min tur. Just då var det 99 handläggare som arbetade för att hjälpa just mig och än en gång fick jag ett tack för att jag väntade.

Till sist var jag på plats 11 i kön och med 101 handläggare som arbetade för min skull borde det nog gå undan. Plötsligt pep de till i luren och sedan var det tvärtyst. Efter fem minuter gav jag upp, då jag insåg att jag blivit bortkopplad. I sammanlagt 25 minuter hade jag fått veta att en J-a massa handläggare jobbade för att hjälpa mig. Det är ju ett hån.

Jag testade en annan variant; nämligen att ställa min fråga via mail. Det mailet har försäkringskassan inte heller svarat på. Vilken suverän service.

Vid ett annat tillfälle skulle jag boka besiktningstid för min bil via telefon. Jag levde i villfarelsen att jag skulle få tala med en telefonist men ack så jag bedrog mig. De har ett elektroniskt röstsystem som ger instruktioner om hur man ska göra. Jag var riktigt fascinerad över hur avancerat systemet var och tänkte att hur f-n kan det här fungera.

En röst bad mig uppge bilens registreringsnummer. Nu började det roliga: Jag talade tydligt in mitt registreringsnummer och tänkte ”nu eré klart”. Då uppmanade rösten mig att använda det svenska namnalfabetet. Jag hade ont om tid och skulle försöka att lista ut vilket namn bokstaven z hade men se det gick inte. Fyra försök gjorde jag utan att lyckas och till sist började jag skratta och tänkte att det här är inte sant.  Den digitala rösten uppgav allt möjligt utom rätt reg.nummer. Skulle en somalisk man kunna boka en tid, eller en kurd eller finne. Kan de det svenska namnalfabetet.  Om möjligheten att prata med en telefonist hade funnits hade det hela gått att reda ut men inte på detta sätt. Det finns värre idioter än jag själv och även de borde kunna boka en tid via telefon när nu tjänsten finns.

Att våga stå för vad som är rätt och fel är viktigt av både moraliska och etiska skäl. Vid några tillfällen har jag trotsat min egen feghet och hävdat att någon handlat fel. Jag tänkte ge några blygsamma exempel på hur det gick

Ex 1

Jag kliver på pendeltåget vid Jakobsbergs station. Det är halvfullt med folk i tågvagnen men så ser jag en ledig plats. Mitt emot sitter en tonårsgrabb. Han har satt sina fötter mot kanten på soffan mitt emot (med skorna på). Min första impuls är att sätta mig någon annanstans men så tänkte jag ” varför ska jag det. Han får torka rent sittdynan innan jag sätter mig”. Jag går fram, blänger på honom och säger ” Kan du vara så god och torka av sittdynan så jag kan sätta mig.”

Han blänger tillbaka och tar demonstrativt ner fötterna och säger ” Det finns ingen smuts där”. Då ser jag att han hade haft en broschyr att ha skorna på. Jag skruvade på mig och klämde till med att säga ” Men du sitter väl inte med skorna på och använder sofforna hemma som fotstöd” (lite fostrande måste jag ju få vara). Han svarar ” Det ska du skita i och förresten så har jag inte smutsat ner sittdynan”:

Jag svalde förtreten och satte mig.

Under färden satt vi och blängde surt på varandra och jag önskade att jag satt mig någon annanstans.

Ex 2

Denna gång satt jag också på pendeltåget och var på väg till Sundbyberg. Bakom mig satt två tonårstjejer. Jag hörde hur två jämnåriga killar satt och pratade om att tjejerna satt och klottrade. Jag lyssnade och mycket riktigt hörde jag skrapet från tuschpennorna och tänkte att nu jävlar. Jag vände mig om och fräste ” Sluta klottra! Vet ni inte att det är att vandalisera”.

En av tjejerna säger ” Vá snackar´ru om. Vi klottrar inte alls.” Så visar hon upp papperet hon skrivit på. De har bara använt ryggstödet på soffan som underlag. ”Fan också”, tänkte jag och önskade mig bort därifrån och svarade ”okej då.” . Hu så pinsamt det blev

Ex 3

Denna händelse inträffade på Kallhälls station när jag var på väg in till stan med min mor och mina döttrar. Spärrvakten hade skällt på två unga killar i 12-årsåldern. De hade ”tränat häcklöpning över biljettautomaterna och han hade kört ut dem från vänthallen. Det struntade killarna fullständigt i. En ung kvinna kom och la sig i det hela och tyckte i princip att spärrvakten skulle hålla käften. Han hanterade det hela (än så länge) hyfsat bra och pratade om att yngre ska respektera äldre. Hon menade att han inte hade någon som helst rätt att bestämma något överhuvudtaget. Hon var minsann en vuxen kvinna som gör som hon vill. Killarna fortsatte att ränna runt. Vi var ganska många som bevittnade dramat. Till sist kunde jag inte hålla mig utan röt till och sa:

 ”Nu får ni väl ändå ta och ge er. Det här är ingen lekplats. Vill ni leva runt så gör det på en lekplats istället.” Till kvinnan sa jag ” Och du ska respektera vad mannen i spärren säger. Han sköter bara sitt jobb. De där killarna har inte här inne att göra, när de inte kan sköta sig.

Hon svarade något i stil med: ”Jag skiter väl i vad du säger”.

Killarna hade retat upp spärrvakten rejält vid det här laget och var väldigt respektlösa mot honom.

En av killarna kommer fram till mig och påstår att jag har vanhedrat kvinnan och kräver att jag ska be henne om ursäkt. Jag säger till honom att jag inte har något att be om ursäkt för utan att det är de tre som utan rätt har betett sig illa. Det vill den unge pöjken inte se.

Samtidigt som jag står och predikar moral och respekt hör jag en tvärförbannad c a 50-årig spärrvakt stå och hota killarna med stryk, att de ska dra åt helvete. Han vräker ur sig en mängd invektiv.

Jag blev helt häpen och sa uppgivet. ”gå här ifrån killar” och gick sedan ut med de mina på perrongen. Bakom mig hörde jag glåporden hagla mellan spärrvakten, killarna och den unga kvinnan och jag tänkte: ”varför kan du inte hålla käften”

Inga stordåd precis men små komiska exempel på när man ”visar musklerna” som fostrande medmänniska och det blir fel.

Det är lustigt med tid. Vi jagar tid för att få tid till tid som vi inte har därför att vi inte har tid till annat än att jaga tid.

Ibland när en människa beter sig riktigt illa kan personens egen dumhet framgå på ett sätt så att en situation blir komisk. Speciellt komiskt blir det när denne människa predikar om människovärde utan någon som helst insikt om hur korkat han själv beter sig. En vän till mig bekantade mig med följande utryck:

”Du behöver inte stå här och bevisa din dumhet: Det räcker med att du öppnar munnen.”

Ett mycket starkt och arrogant uttryck förvisso men ibland är det sant.

Jag ska berätta om en händelse som tilldrog sig för närmare trettio år sedan.

Min far och jag var på väg hem från jobbet. Vi satt på pendeltåget och skulle kliva av vid Spånga station.

När vi kom till Sundbyberg steg det på en ung man. Han hade en läderjacka och såg ut som ett mellanting mellan knutte och punkrockare. Stupfull och aggressiv ställde han sig och predikade om människors värde. Han var starkt rasistisk och pratade om svartskallar som kommer hit och tar våra jobb och att vi minsann ska ta till krafttag för att slänga ut dem. Sverige åt svenskarna o s v. Atmosfären blev väldigt tryckt. Snabbt kunde nog fler än jag konstatera att han inte tillhörde den högre intellgenseliten. Han hade inte mycket att komma med utan stod på pendeltåget och gjorde bort sig fullständigt.

          . Alla schvartskallar kan dra åt helvete. Må fan ta´rom. Schverige åt schvenskarna!

          - Du gamla du fria du fjällhöga nord…

Han skränade på och stod och häcklade invandrare, trots en och annan protest från medpassagerarna

På sin axel balanserade han en stereokassett-radio stor som en resväska.

Han skulle låta sanningen tala genom bandspelaren och tryckte på playknappen. Ur högtalarna ljöd komikern Roffe Bengtssons gamla klassiker ”Ytlänningen” och det var i detta ögonblick komiken uppstod. Han stod och garvade och kom med sina utfall om invandrare men förstod uppenbarligen inte innehållet i Roffe Bengtssons monolog.

-          Jaa, men dom e dumma dom där yt-utlänningarna.

 De hör man ju på snacket… jag försår inte vad dom säger…så dumma e´rom,

Nä men man e svensk va.. man e… tolerant, generös, lojal…

man sätter sig över sånt där va’.  

Man vill ju inte slå´rom på käften… man skulle slå´rom på käften…

Monologen dånade inne i vagnen och han stod och fyllde i texten. Han hade uppenbarligen hört den många gånger utan att förstå ironin i texten.

Han stod där och skränade om ”jävla svartskallar” och att vi skulle slänga ut dem ur landet. De tog våra jobb osv..

För den som inte har hört ”ytlänningen” kan jag berätta att den driver rejält med våra fördomar. Ett tydligare sätt att bevisa sin dumhet har jag inte upplevt. Den unge mannen spolade tillbaka bandet, som för att understryka sin dumhet. och spelade om den igen. Man måste ju vara säker på att hederligt folk förstår att det är något speciellt med att vara svensk.

När han klev av vid Spånga station ljöd ”Ytlänningen” över perrongen där han vinglade fram och skrek ”jävla svartskallar” och ”Sverige åt svenskarna.” Samtidigt gick han och viftade med en kniv och garvade

Ur bandspelaren hördes Roffe Bengtssons röst säga:

- Man e svenska va.  De e man. Å man e inte dum… Huu.

I sin tragik var det komedi på hög nivå och min far och jag gick småskrattande hem för att äta middag.

Om naturbegåvningen är en slarver, blir han snart omsprungen av den flitige medelmåttan.

Hmmm

Har gjort flera fåfänga försök att klistra in text från ett worddokument, då jag sparar mina original på annan plats men se det gick inte. Texten blev svart och oläslig. Denna förbannade teknik som ska vara så tillförlitlig. Det är som det mesta i mänskliga aktiviteter. Det går bara nästan ihop. det finns alltid anomalier som stjälper a´la Murphys lag.

Skam den som ger sig. Länge leve envisheten. Till min stora förvåning gick minsann detta inlägg att publicera men inte det jag ville.

Det var inget snusk,  fanatiska religiösa budskap eller suspekta politiska värderingar utan lite oskyldiga tankar från en scen.

Grrrr!!!!!!!!!!!!!

Jag sitter bakom trummorna på Mosebackes scen och tittar ut över publiken samtidigt som jag kämpar för att hålla koncentrationen uppe. Ljudbilden är spröd lågmäld och avskalad. Allt känns väldigt naket och ärligt. Vi spelar Saskia av Cornelis Vreesvijk. Vi, bandet AB Svenska hjärtan har haft med låten i vår repertoar i över tio år och har aldrig repeterat den utan bara spelat låten. Den har varierat i tempo och olika uttryck. Kvällen till ära spelar jag den med Rocket rods, som är en soft variant av vanliga trumstockar men ger ett mjukare sound. Vår version är organisk och den blir alltid annorlunda när vi spelar den. Berättelsen är underbar. Applåderna blir varma och vi fortsätter med vårt eget material, som till vår stora glädje blir mycket väl mottaget, vemodet till trots.

De akustiska instrumenten dominerar denna kväll och det är härligt att se att det finns intresse för musik med äkthet.

Den som inte själv utövar musik kan inte föreställa sig hur mycket tid man måste lägga ner för att lära sig att spela ett instrument och hur mycket tid du än lägger ner, blir du aldrig fullärd. Det finns alltid nya stigar att trampa på.

Men när du hör en musiker som verkligen kan spela, blir människa och verktyg ett med varandra och du får kontakt med personens hela känsloregister. Det är häftigt.

Publiken På Mosebacke var helt underbar. Närvarande och lyhörd. alla artister levererade sin musik på sitt eget sätt och kommunicerade.

Det var en stor kontrast till spektaklet som sändes i TV kvällen innnan; nämligen Melodifestivalen. Förvisso proffsigt gjort men var fanns äktheten. På scenen stod bl a fyra proffsiga tjejer och framförde någon slags modern syntdisco med akustisk gitarr, dragspel och fiol. Där fanns också ett antal dansare med en trumma på magen. Ingenting i musiken associerade till akustisk musik utan instrumenten är bara en del av rekvisitan, vilket är den funktion instrumenten har i melodifestivalsammanhang nuförtiden. Var tog orkestern vägen. Evenemanget är rejält påkostat så varför inte en orkester så musiken blir levande.

Levande musik som framförs av musiker som vet vad de håller på med är oslagbart oavsett genre.

Det finns så mycket duktiga musiker ”ute  i stugorna”. Det är dags för en ny musikrevolution och det är kanske de osignade bandens tur att kliva ut i rampljuset. Myspace och andra sajter kryllar av dem. De etablerade artisterna har inte samma givna ekonomiska förutsättningar längre. De har sitt varumärke. Utmaningen är hur osignade band ska nå ut med sin musik och om ”vanligt folk”  är beredda att ge dem chansen. Det är inte lätt i dagens mediebrus.

Tänk om vanligt folk börjar leta sig ut ur stugvärmen hemma och lyssnar på musik där den passar bäst; nämligen på en scen och om de av nyfikenhet ”vågar” ge okända band chansen.

Det vore en välbehövlig injektion för musiklivet. Denna oberoende konkurrens behövs så att de kommersiella krafterna inte får för mycket makt att strömlinjeforma musik bara för att optimera sina vinster

.