Ibland kan bisarra tankar-eller snarare en bisarr humor- slå rot. Man vet inte hur de uppstår men plötsligt finns en tanke, som slagit rot i huvudet. Kanske är det så att man skaffar information i ett ämne vid ett tillfälle, som sedan omstruktureras och man applicerar det hela i en ny context. För min del började det med att jag läste om den sista avrättningen i Sverige, som ägde rum på Långholmen i Stockholm  den 23/11 1910 och det var Johan Alfred Ander som med hjälp av en giljotin blev ett huvud kortare.

Det är något kusligt med avrättningar och jag minns ett besök på London dungeon där besöket avslutades med the giljotineshow. Besökarna fick bevittna en avrättning och jag kommer ihåg känslan jag fick när ljuset släcktes i samma ögonblick som huvudet höggs av. Jag hade kortbyxor och kände en varm vätska stänka ner mina vader. Förmodligen var det varmt vatten, eftersom vätskan visade sig vara färglös. Det hade en enorm effekt och gav en obehaglig känsla.

Det är 15 år mellan besöket på London dungeon och tillfället när jag läste om avrättningen på Långholmen. Någonstans där emellan såg jag en f ilm där en man i en scen satt bakom sitt enorma skrivbord och snoppade av en cigarr med en miniatyrgiljotin. Han var inte någon sympatisk person, vilket person som satt mitt emot i scenen insåg. När jag läste om Ander kom associationen till cigarrgiljotinen tillbaka och  nyfikenheten väcktes till liv. Jag  bestämde  mig för att titta i Google:s bildarkiv. Till min förvåning visade det sig att det faktiskt finns. Det finns många olika modeller och de ser lite annorlunda ut men de fungerar. De finns också i olika storlekar beroende på hur tjock cigarr man vill snoppa. Tanken vilade i bakhuvudet…

Här om dagen läste och hörde jag om en kvinna som blivit våldtagen av åtta män på en flyktingförläggning. Sju av dem dömdes till fängelse och till att betala skadestånd. Efter avtjänat straff blir de utvisade. De hade förnedrat och kränkt henne på det mest avskyvärda sätt.

 Hon skulle från början gå på en date med en av männen men han lockade med henne till förläggningen, där hon träffade de övriga sju männen. Allt hade varit trevligt i början och sedan hade scenariot snabbt ändrats och våldtäkten satte igång. Mannen som hon ursprungligen skulle ha träffat, hade tydligen först ”räddat” henne från de övriga männen (om man nu kan kalla dem för män). Sedan hade han också våldtagit henne. Jag undrar vilka mekanismer som utlöses och gör att en grupp män kan vara i stånd att göra så. Förmågan att att få både stånd och utlösning har de ju tydligen men moral och empati som avskum. Fy fan!

Det är förfärligt att en grupp män kan bete sig så här. Mina tankar vandrar plötsligt tillbaka till cigarrgiljotinen och en undran väcks om man inte skulle kunna vidga användningsområdet och ändra straffpåföljden…

 Det kanske vore ett lämpligt straff för våldtäktsmän.

I mitt arbete med barn möter jag människor i social utveckling. Under en människas uppväxt är det många förmågor som ska läras in. Man ska lära sig att samspela med andra människor; att vara respektfull, hänsynsfull och att kunna stå upp för sig själv.
En del barn är otroliga sociala begåvningar. De har social kompetens i blodet. är schyssta, trevliga och respektfulla mot alla de har omkring sig och hamnar aldrig i konflikt med andra; tvärt om har de den unika förmågan att få aktiviteter att fungera även med struliga barn. De medlar och kompromissar utan att göra avkall på sig själva men framför allt är de schyssta. Några barn har jag mött genom åren som är helt unika när det gäller social kompetens. De vet inte själva vilka förebilder de är för sina medmänniskor. Många av oss vuxna har mycket att lära av dem.
I den vardag jag möter formas förmågan till samspel hela tiden och när man följer barns vardag kan man också se deras utveckling. Vissa barn ”går på pumpen” hela tiden och det gnisslar i maskineriet.
En mänsklig egenskap som t ex alltid finns med vid konflikter är egoism. Egennyttan är så viktig att strida för att den ironiskt nog slår tillbaka på en själv.
”Den som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket”.
När missnöjet gör sig gällande finns brist på hänsyn, själviskhet, brist på generositet och missunnsamhet alltid med. Det tragikomiska är att de som beter sig illa sällan inser vad de förlorar. Tänk vilka underverk hövlighet och generositet skulle kunna göra för oss människor och hur mycket trevligare värld vi skulle leva i. För en del finns det ingen hejd på  hur mycket de kan strida för att få en egen fördel eller för att en annan inte ska få mer än man själv. Ibland är egoismen en förutsättning för överlevnad och det är få som accepterar att andra får något på bekostnad av oss själva. Det finns emellertid tillfällen när medkänslan och omtanken om en medmänniska är viktigare än millimeterrättvisa. Unnar du andra, kommer andra att unna dig. Tänk om fler kunde förstå det…
Ibland är det rättvist att en person får mer än en annan.

Tänk dig när den extremt bortskämde Simon, som  hemma får allt han pekar på, bråkar och lever om för att en klasskompis, som har ett eländigt liv i en dysfunktionell familj med alkoholproblem och känslomässig otrygghet vid ett tillfälle när fritids har fredagsmys, får två bullar. Simon råkar se personalens diskreta försök att ge en extrabulle, plus en stor dos medmänsklighet och värme till Therese, som behöver mycket kärlek och bekräftelse. Då blir det liv i luckan och personalen får sina fiskar varma. Hur personalen än försöker att förmå Simon att förstå utan att säga för mycket, är han obeveklig.
Missunnsamheten ekar i väggarna och Therese står uppgivet med gråten i halsen och ser hur Simon ställer till hus i helvete för en liten bulljävel. Inte blir det bättre när gaphalsens mamma, dagen efter konfronterar personalen och tycker att de särbehandlar barn och att det är skamligt. Vad denna mamma inte känner till är att den stackars lilla flickan ett par kvällar  innan i tårar har försökt somna efter att hennes stupfulla pappa gett både henne och hennes mamma ett rejält kok stryk. Personalen möter dagligen en liten flicka med tom blick och som är alldeles grå i ansiktet. Utsattheten och sorgen lyser om henne. En liten extrabulle, vid ett tillfälle, och en kärleksfull kram får henne att lysa upp lite grann. Det finns en strimma hopp och i alla fall lite ljus i tillvaron. Precis i det ögonblicket råkar den bortskämde Simon titta in i köket och ser till sin förfäran två bullpapper vid Thereses assiett; en liten självupptagen rackare som inte visar någon medkänsla eller förståelse för andra. Det är egocentrism på elitnivå. Då kan det göra ont att vara medmänniska men ack så viktigt.

När man arbetar med barns ”sociala fostran”, ställer det stora krav på att man som vuxen är mogen att hantera barns olikheter och det är definitivt en uppfostran av sig själv. Du konfronteras hela tiden med din egen ofullkomlighet och förmåga att hantera besvärliga situationer.

Ibland när man hör en person berätta kan den ”övergripande” berättelsen finnas kvar i minnet. Detaljer har bleknat och kanske är man långt ifrån den ursprungliga historien när man tänker tillbaka på vad personen berättade för historia. Det som finns kvar i minnet är ett subjektivt moraliskt budskap som bitit sig fast.

För några år sedan var jag på en föreläsning. Jag kommer inte ihåg vad själva föreläsningen handlade om; annat än att jag tyckte att föreläsaren var bra och det övergripande innehållet i hans berättelse om en iransk man, som jag valt att kalla Mahmoud. Han arbetade som busschaufför i Umeå (tror jag att det var). Mahmoud var en respekterad och omtyckt busschaufför, som var mycket vänlig och hjälpsam mot de som reste med honom. Service var ett honnörsord för honom och han drog sig inte för att köra en omväg för att se till att en passagerare kom hem tryggt. Att bussen hade en bestämd rutt och tidtabell att följa, var inte så viktigt för honom. Det var viktigare att passagerarna kände att det fanns en medmänniska som brydde sig om de som åkte med honom.

Under en period härjade en våldtäktsman i staden och han såg det som viktigt att de kvinnor som åkte med honom kunde känna sig trygga. Han skjutsade helt sonika hem dem till dörren. Föreläsaren kände Mahmoud väl och vid ett tillfälle frågade han eller snarade konstaterade att Mahmoud måste vara väldigt empatiskt och medmänskligt begåvad.

Nej så är det inte, svarade Mahmoud. Den enkla sanningen är att jag medvetet väljer att vara så för att det bidrar till att skapa en bättre värld. Om jag ska sitta varje dag i en plåtlåda och transportera människor, kan jag göra det till något som känns meningsfullt och som gör skillnad. Det blir till glädje både för mig och för andra och världen blir lite tryggare och trevligare.

Jag har bara ett blekt minne av berättelsen och kanske är en bit ifrån den sanna berättelsen men det moraliska budskapet är tämligen klart. Om vi alla tänkte lite som Mahmoud, skulle vi definitivt ha en bättre värld. Det är också intressant att han sa att han sa att han valde sitt beteende. Det är väl på sitt sätt självklart att man har ett val. Det kan ju alla som väljer att vara otrevliga tänka på.

För några år sedan var min fru och jag i Marocko och hälsade på hennes bror. Vid ett besök på hans kontor, som ligger på gatuplanet i ett gathörn mitt i Agadir  gick en man förbi. Han var förmodligen djupt religiös och hade en slags kåpa på sig och en fez på huvudet. På magen bar han en stor trumma, som han spelade på samtidigt som han sjöng. En kvinnlig läsare tänker kanske; ”Det var som fan: Kan en man göra tre saker samtidigt. Alltså gå, spela trumma OCH sjunga:” Ja … den här mannen kunde det. Det lät inte så vackert men han gjorde så gott han kunde.

Min svåger gick hur som helst ut och pratade med honom och en stund senare stod jag med trumman på magen och en fez på huvudet. I mina händer höll jag en böjd trumstock (Den såg ut som en krok) och i den andra höll jag en blompinne. Trumman hade trumskinn på båda sidorna så man spelade på trummans båda sidor. Min svåger vet att jag spelar trummor och ville skoja lite med mig. Jag såg flinet i hans ansikte när han såg hur överraskad jag blev.

Mannen som hade lånat ut allt tittade misstänksamt på mig och tänkte kanske att jag var en korkad turist som ville bli förevigad på bild. Han vet inte hur rätt han hade;)

Förläget stod jag  och funderade på vad jag skulle spela. Förutom min fru och svåger fanns  några andra personer inne på kontoret.  Utanför låg det ett välbesökt café så publik fanns det.

Jag kommer aldrig att glömma minen på trumägaren när jag började spela. Seriefiguren gråben dök upp i minnet och jag såg hur käken föll ner i golvet samtidigt som ögonen stack ut en decimeter och jag undrar vad han tänkte när han hörde att jag kan spela trummor. Det blev funkigt i stil med Tower of power.

När chocken hade släppt halade han efter en stund fram ett rytminstrument med en massa små cymbaler och vi började jamma. Folk började strömma till och det blev fler och fler som stod och diggade och dansade.

Jag ville skoja lite med mannen så jag började frasera i tretakt och femtakt för att se om han hängde med. Han stod där och svettades och hakade på så gott han kunde. Det svängde finfint och publiken började digga med i våra rytmer.

Café-personalen uppskattade inte våra högljudda rytmer och kom in på kontoret och bad oss att sluta spela. Vi fick rungande applåder av den dansande publiken, som inte ville att vi skulle sluta spela.

När vi var klara gick trumägaren och en man i ”publiken” fram till mig och föll i bön. Jag fick en välsignelse av dem. Sedan krängde han på sig trumman och gick ut och fortsatte sin bönesång. Jag undrar vad han tänkte om det hela.

Jag tillhör det envisa släktet som hållit mig till att ha refill till min mobil istället för abonnemang. Min tillvaro har inte präglats av att ha en mobiltelefon fastvuxen i handen för att meddela omvärlden om varje sekunds händelse i mitt liv. Den känns mest som en praktisk liten manick som är bra att ha till hands om man behöver meddela sig med andra. Samtidigt kan jag förbanna den stress det innebär att alltid vara tillgänglig. Syrliga kommentarer brukar inte vara långt borta för den som inte svarar. Det finns liksom ingen ursäkt. För egen del tror jag att det bara är sunt att ha sin frizon och att med gott samvete vara otillgänglig ibland.

Jag tyckte hur som helst att det var lite besvärligt att ständigt fylla på mobilen. Snål som fan hade jag varit mot mig själv och hade stängt av mobilsurfen så jag bara kunde ringa och skicka SMS med mobilen. Saldot var hur som helst lätt att kolla. Det var bara att ringa*120# så ploppade det upp. När saldot blev för lågt får man en påminnelse om det (mer än en gång). Man kan inte vara nog vänlig när man vill tjäna pengar.

Under mellandagarna kom  ett lockande erbjudande från min operatör, där de erbjöd en gratis smartphone, 0.5 gb fri mobilsurf/månad och en samtalspott på 200 kr/mån och ett års fri Spotify premium. Allt presenterades i en snygg liten folder. Man kunde även välja att använda sin pott till att betala av en dyrare telefon och att uppgradera potten och surfmängden är inte heller svårt.

Till saken hör att jag  under en tid hade funderat om det skulle bli billigare och enklare att ha ett abonnemang med mobilsurf. Med ovannämnda ”fördelar” gick jag jag rakt i fällan.

Begäret fungerar ju tyvärr så att man (för) lätt lockas med en allmosa och gör något som blir lite för impulsivt. Det finstilta och vad som ingår och inte ingår är inte vad som står med stora rubriker i marknadsföringen. När jag för länge sedan skaffade min första mobil, var det också ett abonnemang med samtalspott. Potten fick man ta med sig månad efter månad och eftersom jag inte hade luren fastklistrad i örat, växte potten månad för månad och jag kände mig till sist manad att ringa mer från mobilen istället för hemtekefonen för att minska på potten. När sedan bindningstiden gick ut ändrade jag till refill, då jag tyckte att det var bättre

Utan att läsa villkoren ordentligt antog jag att jag även denna gång fick med mig min pott från föregående månad till nästa månad. Den lilla pott jag hade kvar på mitt refill fanns kvar. När jag var inne i en mobilbutik och frågade hur det fungerar fick jag veta att potten nollställs varje månad. ” VILKET jävla skitavtal”, blev min spontana kommentar till försäljaren, som svalde hårt när han såg min ilska. Jag förbannade min egen dumhet. Jag hade ringt för uppskattningsvis 50:- i januari, vilket alltså betydde att 150:- bara försvann till ingenting. Telefonsamtalen jag ringt blev med andra ord betydligt mycket dyrare än de 69 öre/minut som utlovades av operatören. Vill man ringa för 69 öre minuten,  måste man ringa för minst 200 kr:-/månad. Andra operatörer lockar med andra taxor och fördelar men alla har sina förbehåll och är lika förslagna.

När jag nu ringer för att kolla mitt saldo får jag veta att jag  har 18:75 kvar från mitt refill och att jag har kvar t ex 287 mb ”fri data”. När jag sedan läser vad jag ringt för, står det 0:00 kr. När jag frågar operatörens support får jag undvikande svar på frågan. Går jag sedan in på hemsidan kan jag med visst besvär trolla fram att jag ringt för c à 50:-  någon vecka in i februari. Försöker jag öppna den app som min operatör tillhandahåller på android market, får jag beskedet att tjänsten inte är tillgänglig för tillfället. Det var inte första gången jag fick det beskedet. Går jag sedan in på operatörens hemsida får jag veta att man endast kan få besked om hur mycket man ringt när man har överskridit sin pott på 200:-

Varför vill nu plötsligt min operatör att jag helst inte ska veta hur mycket jag ringt för?

Njae… Det är nog snarare så att det de INTE vill att jag ska veta är hur mycket pengar det är som jag  INTE har ringt för men ändå måste betala. Det jag inte ringt för blir ju en ren förtjänst för operatören. De fåtal samtal jag ringde i januari blev svindyra; snarare 6.90/ per minut än 0.69/minut.

Jag kan svälja att potten nollställs varje månad (även om jag tycker det är dåligt) men det retar mig att operatören inte på ett enkelt sätt vill tillhandahålla ett saldobesked. De mörkar ett förslaget sätt att tjäna pengar. Det är fult.

Visst fick jag en mobil och ett års fri Spotify  men min tes i livet när det gäller bindande avtal är att de som säljer tjänsten alltid kommer att tjäna mer är kunden på affären oavsett vad de än lockar med. Trots att  detta inte är någon nyhet för mig gick jag på marknadsföring från en smart operatör.

Det hör till saken att det är vår största operatör Telia det handlar om och även de är förslagna när det gäller giriga sätt att tjäna pengar.

Tukta dina begär och du finner ro i tillvaron för lidandet går alltid i armkrok med begäret med segerns  sötma i sitt hånfulla grepp.

Ibland eller alldeles för ofta kan vuxna bete sig fruktansvärt illa mot barn. Det finns grader i helvetet och det jag vill berätta om är inte av det värsta slaget men ändå tillräckligt illa.

Ex. 1. Två pojkar är med på den fest, som fotbollslagledningen har ordnat för att det har gått bra för laget. Ett gäng pojkar, de flesta i nioårsåldern har vunnit de flesta matcher de spelat och alla är självklart stolta över det. Vid ett tillfälle under festen är två av pojkarna ute på skolgården själva och någonting händer, som resulterar i att den ena pojken drar ner byxorna på den andra. Ingen annan verkar se vad som hänt men han som fick byxorna neddragna sprang in och talade om vad som hänt för sina föräldrar. Den andra pojken var spårlöst borta och en desperat mamma fick hjälp att leta efter honom. Till sist hittades han hemmavid. Han var naturligtvis ledsen och ångerfull men menade att han i skolan hade blivit utsatt för samma sak i skolan. Kanske gav han tillbaka. De två pojkarna var goda vänner och mamman hade goda förhoppningar om att de skulle reda ut det hela så att det inte skulle upprepas. Mamman var lagledare för laget och pappan till pojken som fått byxorna neddragna var tränare för laget. Dagen efter träffas hela laget för att träna och tränaren inleder det hela med att skälla ut pojken, som gjort sitt hyss. Pappan skriker att denne buse minsann aldrig ska få komma hem till hans son igen. Han är inte önskvärd längre. Mamman till den utskällda pojken blir naturligtvis förtvivlad och tar  första bästa tillfälle att försöka prata med den andra pojkens mamma för att få till en försoning och att reda ut det hela.

Tji fick hon! Den andra mamman svarade mycket otrevligt att hon hade sagt åt sin man att läsa lusen av grabben som dragit ner byxorna och att det inte fanns något mer att säga om saken.  Att man som förälder blir arg och ledsen när ens barn blir utsatt för en kränkning är fullt förståeligt men man måste hantera det klokt och skaffa sig information om vad som hände. Ens eget barn kanske inte är så oskyldigt som man tror. Verkligheten vill man ju gärna anpassa till sin egen fördel även när man är barn.

Den förtvivlade mamman såg ingen annan råd än att omedelbart sluta som lagledare och plocka bort sin son från laget. För min del hoppas jag att resten av föräldrarna gör likadant. Tränare som löser problemsituationer på ett så dåligt sätt och dessutom hänger ut ett barn inför hela laget utan att ens  ta reda på mer om vad som egentligen hände när byxorna drogs ner, ska inte vara tränare. De är otroligt dåliga förebilder och en skam för all den fina verksamhet som pågår inom idrotten.

Ex. 2. Detta exempel handlar om samma lag men denna gång drabbades de av föräldrar till pojkarna i det andra laget. Dessa föräldrar var griniga för att de tyckte att domaren, en 15-årig pojke, dömde orättvist. Dessutom var de på väg att förlora matchen. Flera gånger under matchen skrek de åt domaren och när matchen var slut, gick en arg mamma fram och skällde på domaren, så att han till sist började att gråta. Han snyftade ur sig att det var det värsta han varit med om. Hur kan fullvuxna människor, som själva är föräldrar bete sig på det viset. För mig är det ofattbart. Det måste vara några synapser som är skadade…

Ex. 3 En kollega till mig berättade om hur en missbelåten pappa högt konstaterade att dåliga domslut berodde på att det ”var en tjej” som dömde matchen. Nu var det så att det var min kollegas dotter som dömde matchen och hon blev naturligtvis arg, spännde ögonen i honom och frågade vad han menade med det. ”Det är min dotter som är domare”. Jag skulle ge mycket för att få se hur han såg ut i ansiktet när hon konfronterade honom.

Jag trodde att vårt samhälle nått lite längre men erfarenheten visar en bister verklighet där föräldrar ibland beter sig som svin.

För ett antal år sedan repade ett band jag spelade med för ett ”fjäder i hattengig” på jazzklubb Fasching i Stockholm. Grundstommen i bandet var en trio med elbas, klaviatur och trummor med instrumental fusionsjazz på repertoaren. Inför kommande gig hade vi förstärkt bandet med ännu en keyboardist och en saxofonist. Den nye keyboardisten kunde stoltsera med en utbildning på Berklee school of musik och var en riktigt duktig musiker. Att vara duktig kan ge status och är man dessutom en trevlig prick, blir det fler plus i kanten. Det här var en sån kille men han var också självmedveten och självupptagen och visste att hans kompetens gav honom status. Man ska ju kunna leverera också och då kan man inte vila på lagrarna. Han var en ganska strulig prick och kom ofta försent till repetitionerna. Dessutom var han oförberedd.

Till hans försvar kan sägas att det varken var hans band eller den musik som låg varmast om hjärtat. Rik på kuppen skulle han inte heller bli. De flesta musiker som har harvat i musikvärlden vet att det finns gott om dåligt betalda gig.  Hoppar man in i ett projekt, som kräver mycket och man med dåligt (eller inget) betalt är med som en sideman, kan det påverka motivationen. Så är det.

Hur som helst minns jag den ordinarie keyboardisten i vårt band, som för övrigt är en mycket trevlig person, om än egensinnig och försynt. Han är också en mycket skicklig musiker och låtskrivare med en underbar känsla för både melodi, harmoni och rytm. Försynt var han och sa inte så mycket men jag minns ett tillfälle när han skulle gå igenom vad den andre keyboardkillen skulle spela i en bestämd låt. Han skulle spela en melodi med den ena handen i en rytm han hade svårt att få till. Han stökade och bökade och var på väg att få grepp om melodin. Jag kunde se självsäkerheten i hans ansikte när han förstod hur han skulle spela. Han satt bakom keyboarden med händerna bakom huvudet och log förnöjt och sa något i stil med: ”det där var en baggis.”

Saken är den att låtskrivaren verkligen är en försynt person som varken förhäver sig eller sätter sig på någon och det är det som gör själva regeldragningen häftig för han svarade den självbelåtne medmusikern ungefär  här.

-ja det där blev ju bra till sist och du fick ihop det bra med högerhanden. Nu ska vi gå igenom vilka ackord du ska spela samtidigt med vänster hand.

Allt sägs med en timid och ödmjuk ton och sedan visar han exakt vad som ska spelas med båda händerna. Rytmerna var väldigt komplicerade och ackordfärgningarna snyggt sammanflätade med den vackra melodin.

Då såg jag hur självsäkerheten snabbt försvann och svetten började rinna från pannan. Han tappade ansiktet fullständigt när han insåg att det han hörde låtskrivaren spela för honom var för svårt. Han var trots att han var en duktig musiker tvungen att öva mycket om han skulle klara att spela det på konserten och det var ett antal låtar till att sätta tänderna i. Det blev tydligt att hans ego hade svårt att hantera det. Min bandkollega hade klätt av honom in på bara skinnet med sin spelsskicklighet utan konstiga manér eller divalater. Han visade bara hur man skulle göra.

Spelningen gick hyfsat bra och alla inblandade levererade efter bästa förmåga inne på ett kokande Fasching.

Den enda fadäs jag minns drabbade mig själv. Den trumstol jag satt på var av ett franskt märke ( jag tror det var Asba). Stolen hade den egenheten att benen på stolen hade den obegripliga förmågan att dra ihop sig, trots att man satt på stolen. Snacka om att trotsa tyngdlagen.. Jag har råkat ut för det förr. Skillnaden denna gång var att de tre benen drog ihop sig helt. Hur jag klarade av att hålla balansen samtidigt som jag spelade trummor begriper jag inte. Kul hade vi i alla fall.

Den inhoppade keyboardisten såg vi aldrig mer.

Ibland kan människor bete sig på ett sätt så man undrar hur det är fatt med dem. Som så många andra var jag ute i hetsen kring jul och bidrog till den kommers som pågick? Jag och min fru skulle springa in en sväng i en av våra stora butikskedjor för att fynda. Min dotter valde att sitta kvar i bilen och vänta på oss. Efter oförrättat förvärv kom vi lite molokna tillbaka och satte oss i bilen. Parkeringen var knökfull och en strid ström av bilar såg till att alla parkeringar var upptagna.

Min dotter berättade då om hur en en bilist stått och väntat länge på en parkering och äntligen var på väg att backa in på en tom plats. Då kommer plötsligt en bil från andra hållet och kör in på den tomma rutan och ”stjäl” platsen från den backande bilen. Föraren blir naturligtvis harmsen och kliver snabbt ut ur sin bil och går fram till den andra bilen. Ur den bilen kliver en kvinna som just ska till att gå när den andra bilisten konfronterar henne.
-Varför snor du min parkering? Såg du inte att jag var på väg att backa in?
-och? Vem bryr sig? Blev hennes svar till honom. Sen gick hon bara.
Det kan kanske tyckas vara en bagatell men i min värld är det just sån här själviskhet som gör vår samtid så ful och hjärtlös. Det är inte roligt att möta människor som beter sig så illa mot andra och det värsta är att det finns ganska gott om dem. De som plöjer fram i tillvaron med vassa armbågar och ser till att ordna det för sig, på bekostnad av andra. En annan händelse råkade en vän till mig utför när han arbetade som busschaufför. Han hade stannat vid den busshållplats och skulle köra ut från hållplatsen och blinkade med vänster blinkers. Bakom honom kom en bilist  som inte visade något tecken på att sakta farten utan tvärtom ökade han och påbörjade en omkörning. Det hör till saken att det var en 50-sträcka, vilket betyder att trafik som kommer bakom bussen har väjningsplikt. Det struntade den här bilisten i. Nu var det så att det fanns en refug framför bussen som den jäktade och ouppmärksamme bilisten inte hade koll på och han fick tvärbromsa för att inte köra på den. Busschauffören fortsatte sin färd mot slutstationen och märkte att bilisten följde efter honom. När bussen var framme stannade bilen bakom och föraren klev ut ur bilen. Han gick resolut fram mot förarhytten och min kompis insåg att han var fientligt sinnad och ville därför inte släppa in honom i bussen. Han öppnade istället sidofönstret och signalerade till bilisten att komma dit.

- Din jävla idiot! jag höll på att sabba min bil för att du inte släppte förbi mig, sa den arga bilisten.

- jaha, svarade min kompis, men jag följer bara trafikreglerna och du hade väjningsplikt. Jag signalerade i god tid att jag skulle köra ut från hållplatsen och du hade möjlighet att sänka farten för att släppa fram mig.  Det är ditt ansvar att hålla koll på var det är lämpligt att köra om.

Då svarade bilisten med att spotta chauffören rakt i ansiktet. Sedan gick han tillbaka till sin bil och körde därifrån med en rivstart. Det här var alltså en fullvuxen välklädd man med en bil av finare snitt. Det finns välklädda svin minsann.

Jag satt framför TV-n med mina barn och tittade lojt på expedition Robinson. Efter att (än en gång) ha uthärdat ett reklamavbrott där annonsörernas kladdiga fingrar ville få mig att bejaka min köplusta uppstår en intressant paradox. Deltagarna har en dialog om de vedermödor de fått uthärda på ön. Efter en stund glider de in på vad de saknar från sitt vanliga liv. Alla saknar sin fru, man men framför allt sina barn. Det är det enda de pratar om. I scenen efter får samtliga prata med sina kära i ett kort samtal per telefon. Allt är snyggt ihopklippt av produktionsteamet. Starka känslor av både sorg, saknad, glädje och lättnad levs ut med full kraft. Det kan verka banalt men i kontrast till budskapet i reklamavbrotten, där budskapet är att konsumera uppstår just själva paradoxen tydligt.

Ingen av deltagarna verkar sakna sin BMW eller platt-TV. Någon Iphone 4 eller laptop nämns inte heller. Jag påtalar just det för mina barn och säger: ”märker ni att det enda de saknar är sina viktiga relationer; sina barn och älskade makar”.

Även en Banal TV-såpa kan förmedla ett tankeväckande budskap om vad som egentligen är viktigt i livet.

En annan paradox uppstår i ett annat avsnitt när den siste finalisten ska utses. Deltatagare som blivit utröstade träffar de som är kvar. Under kvällen konfronterar en av de utröstade en av de möjliga finalisterna och kallar honom för Judas, då han ansåg att han hade blivit lurad och sviken. De hade ju haft en pakt ihop. För vem/vilka var den pakten viktig och vad var syftet med att ha en pakt? Det var väl att skydda sig själv och att kunna styra över vilka som skulle röstas ut.

Robinson har sänts sedan 1997 så det sociala spelet borde inte vara obekant för någon som deltog och ”ger man sig in i leken får man leken tåla”. Det blir på sitt sätt gulligt när en person känner sig så förorättad och gör allt vad han kan för att sätta dit Judas. Snacka om att falla på eget grepp och att lida brist på självinsikt.

Visst blir man besviken när man tror att man kan lita på en person och sedan upplever att man blivit lurad men det har ju hänt tidigare i serien.

De vedermödor de som bott på ön har fått stå ut med kan en tittare bara föreställa sig och hur sedan avsnitten klipps ihop råder inte deltagarna över men på något sätt visar något så banalt som en dokusåpa upp mänskliga beteenden och vår (o)förmåga att kommunicera. Det är intressant i sig.

En kväll för många år sedan satt jag på Mc Donalds och åt hamburgare med några vänner efter ett biobesök. Något kulinariskt äventyr var det inte men en hamburgare smakar ju exakt vad man kan förvänta sig på Maccen oavsett var i världen man befinner sig och det gör ju att man vet vad man får. Ibland kan det rentav smaka gott och så var det vid detta tillfälle. Restaurangen ligger på Vasagatan i vår kära huvudstad och miljön i den sena timmen skräpig med obefintlig mysfaktor. Strax bakom oss hörde jag två män som liksom vi satt och njöt av sin måltid.

-Den här var varm, sa den ene av dem.

-Jaa den var god, svarade den andre.

I mitt stilla sinne höll jag med dem och tänkte att det var fler som mellan varven kunde njuta av en hamburgare. Jag kände smaken av en vällagad Mc Feast och njöt… precis som männen bakom mig.

Jag och mina vänner satt och pratade och hade trevligt och fäste ingen större vikt vid männen som satt bakom oss. De fortsatte att prata om välsmakande pommes frites och läsk som inte var avslagen.

Plötsligt reser sig en av männen och går fram emot soptunnorna. Av klädseln att döma antar jag att han är uteliggare. Han öppnar luckan till soporna och börjar rota runt.

- Ööh Berra kolla här. Här hitta jag en halväten Big Mac. Vill du ha den?

-Faan vá schysst Sigge. Finns det nåt å dricka där?

- Ööh Vänta! Få se nu… Jorå här finns en mugg mé cola.

- Sigge vi har en jävla tur idá. Mmm fan vá gott mé cola. Den här vánté så avslagen heller. Schysst!

Aptiten försvann på ett ögonblick för oss alla tre och vi lämnade restaurangen i det snaraste.

Ibland letar sig händelsen tillbaka till mig och jag tänker på den misär de här två männen  levde i, när överlevnad för deras var att leta efter mat i soptunnor. Där satt de mitt bland vanligt folk och njöt av halväten slängd mat som de letat fram bland sopor. Det var mat som andra betalat för och av någon anledning inte ätit upp utan slängt. Det är en verklighet vi inte gärna vill kännas vid.

 Kanske kan det bli en påminnelse om att vi tar mycket för givet. Det ger bilden av en överkonsumtion och frågan är om det bara är det faktum att några letar efter mat i soporna som fick mig att tappa aptiten eller är ett annat skäl  att det i denna situation blir uppenbart att vi har ett samhälle där vissa inte får plats?

För dem finns  inget skyddsnät som bär upp dem i sin utsatta situation.

Deras närvaro på Mc Donalds denna kväll påminde oss om att alla inte har en plats i välfärdssverige och blir som en nagel i ögat. Misären letar sig in mitt i Jämerdalen och provocerar oss välgödda medelklasssvennar och skakar om oss lite…